Risterrasserna i Banaue och Batad

Något lugnare än tuppfäktning och simning med valhajar är risfälten uppe i norra Luzon, i och kring städerna Banaue och Batad. Uppe vid risfälten på drygt 1000 meters höjd är det något kyligare och för första gången på flera veckor är det långbyxor och fleece som gäller även på dagtid. Regnet ligger i luften när vi kommer fram till Banaue. Där lämnar vi väskorna på hotellet och tar en jeepney till grannorten Batad. Risterasserna här är ett världsarv enligt UNESCO, precis som de på Bali. Enligt guiden är stenterrasserna här mer än 2000 år gamla. Vi går på smala stigar som går på terrasserna och det gäller att hålla balansen för att inte ramla ner i de vattenfyllda bassängerna.
Dagen efter tittar vi på terrasserna vid Banaue som är uppbyggda av lera istället. Vi bestämmer oss för att gå de dryga två km tillbaka till staden, turistbyrån påstod att det skulle finnas en utmärkt stig. Det gör det inte. Snart är den borta, det har börjat regna och vi går på hala stigar mellan terrasserna. Ibland tar en bra stig slut och vi får klättra både upp och ner för att komma vidare. Vi frågar en bonde om vägen som pekar och förklarar att där borta finns en trappa, sen är det bara att följa stigen.. Ja, trappan fanns och bron över bäcken, men på andra sidan väntar en hal stig uppåt. Jag inser att man inte behöver åka så långt från civilisation för att hitta äventyr.

Risterrasser i Batad

Själva Batad ligger omgiven av risterrasserna.

Medan restaurangerna och hotellen ligger uppe på kullen, allt för att få bästa
utsikten.

Vägarna genom risterrasserna och till ett närliggande
vattenfall är stundtals branta.

Och ibland får man gå på de smala terrasserna (2-4 dm i bredd) och balansera.

Risterrasser utanför Banaue.

Banaues utsiktspunkt. På andra sidan dalen ligger orten.

Vägen går längs smala trappor och på hala terrasser.

Banaue känns lite som en ort upp i bergen i Nepal, det är lagom kallt, standarden
är enkel och de små affärerna har ett otroligt brett sortiment.