Vi bestiger Malaysias högsta berg Mount Kinabalu

Vill man upp på Borneos högsta berg Mount Kinabalu får man vara beredd på att det går rejält uppåt (drygt 2200m). De flesta tar turen på två dagar, även om rekordet är på 2,5 timmar (av en kenyan).
Efter frukost dag ett checkar vi in på parkkontoret, blir tilldelade en guide och tar bussen till startpunkten Timpohon (1866möh). Därifrån är det trappor (både uppbyggda och naturliga) halva vägen upp, och andra halvan stigande stig. I början går det lätt, men när vi närmar oss 3000möh börjar det märkas att syret är mindre. Vi tar paus på rastställena som finns med 500-1000m avstånd från varandra.
Efter fyra timmars vandring är vi framme vid övernattningsstället Laban Rata (3276möh) vid ett-tiden. Nu tar vi det lugnt och sitter på verandan och njuter av utsikten och solskenet. Middagen serveras vid 16.30 och vi äter av buffén med god aptit.
Vi lägger oss tidigt, nattamaten serveras vid två på morgonen och vi ska börja gå vid tre, allt för att se soluppgången från toppen.
Den sista vandringen upp till toppen går således i mörkret och först är det trappor, sen klättrar vi på berghällar med hjälp av rep, sen planar det ut igen tills vi kommer till själva toppen på 4095möh. Då har det börjat ljusna och vi klättrar tillsammans med de andra uppåt för att se soluppgången. Vi är framme vid sextiden och en halvtimme senare är solen uppe, jag är lite småfrusen och vi börjar gå ner igen.
Ner till Laban Rata går fortare än upp och vi är vid frukosten kvart över åtta. Jag är trött och hungrig. Efter frukost har jag inga problem att sova en halvtimma till innan vi ska ner igen.
Nere igen vid Timpohon möts vi av skylten "Welcome back. You are successful climbers".
Vi är tillbaka vid parkkontoret lagom till en sen lunch och blir serverade en bra buffé innan vi återvänder till vårt hotell i närheten där en välförtjänt dusch och ännu en tupplur väntar.

Karta över vandringen. Vi börjar vid Timpohon,
nere till vänster i bilden,

Första delen av vägen är mycket trappor, men även
en del "rak"sträckor (plan väg som lutar uppåt).

Laban Rata Guesthouse. Här sover vi i sovsal med fyra andra. Elen är begränsad
men kommer man tidigt och det är bra väder finns det soluppvärmt varmvatten
i duscharna, hurra! 

Solnedgång från Laban Rata.

Äntligen uppe på toppen!

Solen går upp över ett molntäckt Borneo.

Vi är inte ensamma att njuta av solskenet på toppen.

På vägen ner ser vi toppen (Low's Peak) klart och tydligt.

Vi ser även vägen ner bra, här uppe på platån vid toppen.

Vägen till toppen. På natten/morgonen följer man ett vitt rep
som ligger utlagt (och fastankrat) uppför berget.

Risterrasserna i Banaue och Batad

Något lugnare än tuppfäktning och simning med valhajar är risfälten uppe i norra Luzon, i och kring städerna Banaue och Batad. Uppe vid risfälten på drygt 1000 meters höjd är det något kyligare och för första gången på flera veckor är det långbyxor och fleece som gäller även på dagtid. Regnet ligger i luften när vi kommer fram till Banaue. Där lämnar vi väskorna på hotellet och tar en jeepney till grannorten Batad. Risterasserna här är ett världsarv enligt UNESCO, precis som de på Bali. Enligt guiden är stenterrasserna här mer än 2000 år gamla. Vi går på smala stigar som går på terrasserna och det gäller att hålla balansen för att inte ramla ner i de vattenfyllda bassängerna.
Dagen efter tittar vi på terrasserna vid Banaue som är uppbyggda av lera istället. Vi bestämmer oss för att gå de dryga två km tillbaka till staden, turistbyrån påstod att det skulle finnas en utmärkt stig. Det gör det inte. Snart är den borta, det har börjat regna och vi går på hala stigar mellan terrasserna. Ibland tar en bra stig slut och vi får klättra både upp och ner för att komma vidare. Vi frågar en bonde om vägen som pekar och förklarar att där borta finns en trappa, sen är det bara att följa stigen.. Ja, trappan fanns och bron över bäcken, men på andra sidan väntar en hal stig uppåt. Jag inser att man inte behöver åka så långt från civilisation för att hitta äventyr.

Risterrasser i Batad

Själva Batad ligger omgiven av risterrasserna.

Medan restaurangerna och hotellen ligger uppe på kullen, allt för att få bästa
utsikten.

Vägarna genom risterrasserna och till ett närliggande
vattenfall är stundtals branta.

Och ibland får man gå på de smala terrasserna (2-4 dm i bredd) och balansera.

Risterrasser utanför Banaue.

Banaues utsiktspunkt. På andra sidan dalen ligger orten.

Vägen går längs smala trappor och på hala terrasser.

Banaue känns lite som en ort upp i bergen i Nepal, det är lagom kallt, standarden
är enkel och de små affärerna har ett otroligt brett sortiment.

Staden vid bergen - Pokhara

Pokhara är något av äventyrshuvudstaden i Nepal, här utgår man ifrån om man ska gå någon av vandringslederna runt Annapurna, och här kan man paraglida eller åka på forsränning.
Vi börjar lugnare.
Efter Mt Everest-flighten tar vi flyget till Pokhara, som är mindre hektisk än Kathmandu. Här finns breda trottoarer och längs huvudgatan i turistområdet avlöser restauranger, caféer, turbolag och rättvisa souvenirbutiker varandra. Efter lunch åkte vi till det permanenta tibetanska flyktinglägret Tashi Palkhel strax norr om stan. Det finns tre flyktingläger (snarare flyktingbosättningar) i Pokhara, och Tashi Palkhel är det största.
När vi närmar oss klostret hör vi mässande inifrån och ute är det ganska öde sånär som på en munk som sopar trappan upp till templet. Vi pekar på dörren och frågar om vi kan gå in, visst, om vi tar av skorna först. Inne i templet sitter munkarna i rader och sjunger, reciterar texter och ibland även knäpper med fingrarna i invecklade handrörelser. Ett gäng västerlänningar sitter vid dörren på en matta - några sitter i lotusställning och verkar helt inne i ceremonin medan andra (som vi) är mest inlockade av ljudet.
Dagen efter tar vi båten över sjön Phewa Tal och vi klättrar upp till världsfredspagodan, en vit stor pagoda uppe på en av kullarna, innan vi fortsätter vandringen runt sjön.

Flygplatsen i Pokhara.

Munkarna samlas utanför vid stora porten för att prata med de andra flyktingarna.

Fotboll för Buddha?

Lunch vid sjön Phewa Tal.

I en sån här båt far vi över till andra sidan sjön för att ...

.. gå upp till världsfredspagodan.

Vy över staden uppifrån världsfredspagodan.

Mount Fishtail, eller Mount Machhapuchchhre som det egentligen heter
(betyder fiskstjärt, därav det engelska namnet). Berget är ett av de heligaste
och är tillägnat Shiva, och det är förbjudet att bestiga det.

Staden och bergen från taket på hotellet. Mt Fishtail ligger omgivet av
Annapurna-massivet där flera av topparna går över 7000m, och toppen
Annapurna I är den högsta med 8091m.

Tillbaka i Kathmandu. Väskutlämning...

Nedför och längs branta vägar

Efter att ha gjort klart Kyanjin Gompa bestämde vi för att ta oss neråt och tillbaka mot Syabrubesi. De flesta går samma väg ner som upp, men det tyckte vi var tråkigt (plus att vi dessutom hade ett par dagar tillgodo enligt vår planering), så vi bestämde oss för att göra en avstickare in på Tamang Heritage Trail - enligt Lonely Planet en ganska nyöppnad vandringsled med mindre vandrare och bergsutsikt men med mer kultur.

För att ta oss dit lättast gick vi tillbaka till Renche där vi sov första natten, för att ta genvägen och gå längs berget/kullen istället för ner om i dalen. Vägen gick längs berget, men vad jag inte räknat med var:

1. Att vägen var så smal.

2. Att bergsidan stupade ganska bra nedåt strax bredvid mig.

Man kan få svindel för mindre. Lagom tills vi kom fram till Syarpagaon hade jag överkommit svindelkänslorna, och det blev bättre med lite lunch i magen (och för att höja blodsockret ytterligare - en läsk till). Vägen därefter var inte lika illa. Visst, var det brant nedför bredvid mig, men nu kändes det inte lika illa. När vi börjar se skogspartiet en bit bort (i skogen ser man inte hur brant ner det är..) börjar det duggregna. Lagom till vi kommer bort dit regnar det mera.

För att göra en lång och tråkig historia kort, regnkläder på, gå på, hitta första bästa hotell och checka in.

Det regnar resten av kvällen. Åskar med. Samma sak under natten. Och morgonen. Vi beger oss vidare när det (tillfälligt) regnar lite mindre. Kommer till Briddim norr om där vi sov, fikar och ser regnet vräka ner. Vi bestämmer oss för att nej, nu beger vi oss tillbaka till Syabrubesi och åker till Kathmandu imorn.

Många vägar, vi tog genvägen över Syarpagaon
(Serpagaon, transkriberingen skiljer sig ofta..).

Lastdjur på väg ner.

Titta inte bak, titta inte ner.

Snart börjar regnet och kameran åker ner.

Kvällens belöning - momos!

Byn Sorka som vi bodde i.

Utsikt över Syabrubesi som vi passerade ovanför.

Bönehjulshus i Briddim. Supersmart uppfinning. Istället för att själv snurra
på bönehjulen för att sända sina böner till de högre makterna kan man använda
vattenkraft (eller vindkraft för böneflaggor).

Bussen tillbaka gör lunchstopp.

Kyanjin Gompa och omkring

Äntligen uppe på 3900möh! Den första dagen var det jobbigt nog att röra sig en våning upp till där vi bodde, och ännu jobbigare att ta sig till restaurangen på fjärde våningen. Men kroppen anpassar sig ganska snabbt till lägre syrehalter så efter någon dag var det bättre.
Med byn Kyanjin Gompa som utgångspunkt gjorde vi ett par utflykter. Första dagen var jag ganska trött, och jag släppte iväg maken för att gå iväg till utkikstoppen ovanför byn.
Dagen efter bestämde vi oss för att följa dalgången längre österut (vi kom västerifrån), och började med att proviantera i byn. I byn finns en ostfabrik som tillverkar hård yakost och ett par bagerier med bland annat surdegsbröd. Matsäck fixad! Vi rör oss österut ett par kilometer tills vi ser fler och nya bergstoppar på 6000-7000m. Tillbaka i byn strax efter lunch hämtar vi nya krafter på ett av de tre bagerierna/caféerna och äter chokladkaka och dricker te till. Jag får för mig att dricka tibetanskt te (vi är bara några få kilometer från gränsen), som består av te och smör - yaksmör, vilket det smakar mest. Känns konstigt att dricka smält smör i te. Fast för mig som dricker te svart är allt tillsatt konstigt.
Vi tittar på kartan och bestämmer oss för att gå och titta på en glaciär som ligger i närheten. Sagt och gjort. Tyvärr stämmer inte kartan (från 2013) med verkligheten och glaciären är borta, men vi ser en annan och går dit. Sista biten är upp, upp, upp. Till slut är vi uppe på 4200möh. Det är strålande utsikt över glaciären ovanför och även dalen nedanför. När vi kommer upp är klockan närmare fyra på eftermiddagen och eftersom det kan dra in täta moln tidigt så blir det inget längre stopp. Men vi har tur, vi är nästan nere i byn när molnen närmar sig (det var en ordentlig stig så vi hade inte kunnat gå vilse, det hade bara tagit längre tid att ta sig ner).

Kyanjin Gompa, vi bodde i det stora gröna huset.

Lavin.

Utsikt från utkikstoppen norrut.

Utsikt från utkikstoppen söderut, nedanför syns byn.

Ostfabriken, god yakost för drygt 8kr/hg.

Vi ser nya berg när vi går österut i dalgången.

Byn. Den snötäckta toppen ungefär i mitten av bilden är Langtang Lirung
på 7246möh.

Tepaus. Längst fram yakte (tibetansk te) och bakom ingefärste.

Glaciären!

Molnen kommer snabbt in, den här bilden nere i byn
är tagen 1½ timme efter den förra uppe vid glaciären.

Uppåt uppåt mot Langtang och Kyanjin Gompa

Andra dagen väntar uppförsbackar. Från 2400möh ska vi upp tusen meter. Vi går längs ett stenparti och får en tant på en häst med en gående guide bakom oss; vi har ingen möjlighet att släppa förbi dem (stigen är för smal och de för breda). Till lunch stannar vi i Ghoda Tabela och äter momos (tibetanska dumplings) innan vi fortsätter. Det bär vidare av uppåt, men nu har vi lämnat skogen bakom oss och går över gröna kullar tills vi kommer fram till Langtang där vi stannar för natten. Vi bor på ett tehus som enligt en skylt strax utanför byn serverar tartiflette. Såklart är det vi och ett stort gäng fransmän som bor där och alla vill ha tartiflette till middag. De har aperitif med sig och vi blir bjudna på ett glas Pernod.
Dagen efter fortsätter vi mot Kyanjin Gompa, där vi planerar att stanna ett par dagar. Även om det bara är femhundra höjdmeter upp så känns det. Jag är tröttare än vanligt och behöver en del pauser för att anpassa mig till de mindre syrenivåerna. Som tur är är vi framme lagom till lunch.

Dag 2. Vi ser snötäckta Himalaya för första gången på vandringen.

Riktig höstlig skog - något jag saknat i Dhaka.

Uppför, här fick vi häst+tant bakom oss. Svårt att släppa förbi någon när
det stupar bra ner till en flod som forsar fram.

Lunchpaus. (Spoiler: här bor vi på vägen ner).

Nästan framme vid Langtang, här ser vi tillbaka på vägen. Vi startade dagen
nere i dalen där högra berget börjar och följde dalgången uppåt.

Boende i Langtang med tartiflette till middag. Överlag var maten lite alpig,
med mycket ost och potatis.

Dag 3. Röda fält och dalgång.

Nu är vi nära Kyanjin Gompa. Sista helgedomen innan.

Yakar.