Bandarban - vatten

Ena dagen tog vi en tur till Nilgiri, som är en resort som den bangladeshiska armén äger och ligger på en hög "topp" (typ 500möh) och det är utsikten man kommer dit för. Tidiga mornar ligger molnen lågt över dalarna nedanför och enstaka toppar sticker upp, och det ser nästan lite magiskt ut.
På vägen tillbaka stannar vi i ett par byar som tillhör de olika ursprungsfolken, många av byarna vi besöker livnär sig på fruktodlingar, det växer bananer, ananas, papaya men även tobak och bomull på slänterna. En del av dem livnär sig även på att väva sjalar och halsdukar som säljs till turisterna. Vår guide var från folkgruppen Murung men bodde tillsammans med sin familj i sin styvmors hemby, som tillhörde gruppen Bawm. I hans by med 700 invånare hade de kristna missionärerna verkligen satt sina spår för det fanns inte mindre än 6 kyrkor! Vi fick en guidning genom byn, och han berättade att det som skiljde Bawm från en del av de andra grupperna var att de byggde sina hus längs en (tegelstenslagd) huvudgata (de andra bygger husen där det passar och sen blir det som en stor gård emellan med en mängd upptrampade stigar).
På eftermiddagen tog vi en båtfärd på Sangu, som flyter igenom Bandarban, och hoppade av inne i staden och fick därmed lite sightseeing (vårt hotell låg lite utanför stan).
Dagen efter tog vi (lokal)bussen till Rangamati, en stad 3½ timmars bussfärd norrut (7,5mil enligt google maps), och en liten bit på sträckan lyckades vi faktiskt få poliseskort - två polismän framför oss på en motorcykel i en halvtimme! De ville nog mest se till att vi kom vidare till nästa polisdistrikt utan problem.

Soluppgång över Chittagong Hill Tracts, på vägen till Nilgiri.

"Tribal village".

Bawmkvinna väver sjal.

Båt på floden Sangu.

Längs floden är det både lek och ..

... fiske.

Torkad fisk är en delikatess även här (precis som i Cox's Bazar). 

Busstationen i Bandarban.

Bandarban - kullar, ursprungsfolk och bengaliska turister

Åker man in i landet från Cox's Bazar kommer man till Chittagong Hill Tracts. Här hittar man elva ursprungsfolk, som skiljer sig från bengalerna både i språk, religion och utseende. De flesta är buddhister, hinduer eller kristna, men några tror på animism. Att säga att det varit problem mellan ursprungsbefolkningen och bengalerna är en underdrift och därför krävs det idag särskilda inresetillstånd för utlänningar (och extra lång tid tar tillståndet för diplomater). Har man tur och bokar via ett bra guidebolag kan man få dem att övertala myndigheterna att slippa ha poliseskort hela tiden. Det gjorde vi, men vi såg andra västerlänningar på hotellet som hade polis där dygnet runt - själva gick vi runt ganska fritt :)

I staden Bandarban besöker vi Buddha Dhatu Jadi, Bangladeshs största theravada buddhisttempel, och som påminner mycket om Shwedagon Pagodan i Yangon (i angränsande Myanmar). Templet här är såklart något mindre, men det är mycket välbesökt och man hör kameraknäppningar hela tiden.

Strax efteråt beger vi oss till Meghla Park, en något uppbyggd park för turister. Här finns det mesta bengaliska turister gillar; ett minizoo, lagom enkla promenadvägar, fin natur, matförsäljare (men inga papperskorgar), ett minitåg och en linbana! Det sistnämnda kostar 20 taka per person (~2kr) och vi ställer oss i kön dit. Vi lockar till oss fler människor som ställer sig bakom, och som tar kort på oss (vi är de mest exotiska djuren i parken ;) ), och en man till och med trängs för att komma med på samma tur som vi! Själva linbaneturen är inte så häftig, vi åker över sjön, vänder och blir avsläppta på samma ställe där vi började, men att se att något sådant finns i Bangladesh är häftigt.

Chittagong Hill Tracts är ett lummigt och kulligt landskap.

Buddha Dhatu Jadi, populärt besöksmål bland turisterna.

"Drake" på tempelområdet bestående av attribut från många olika djur
- på så sätt skapas ett superdjur, vida överlägset alla andra.

Buddha njuter av eftermiddagssolen.

Linbanan i Meghla Park. Vi åker över sjön och vänder vid huset på andra sidan.

Det finns två hängbroar i parken, och när vi gick över den första tyckte en del
lustigkurrar att det var kul att hoppa på den, vilket jag tyckte var mindre kul
eftersom plankorna var ojämna och räcket lätt att ramla igenom/över..

Bangladeshs semesterort

Vill man komma i närheten av sol och bad i Bangladesh bör man bege sig till Cox's Bazar, en stad i sydöstra delen av landet - väldigt nära till Myanmar. Här hittar man (enligt vissa källor) världens längsta naturliga sandstrand på 120 km. Det märks att de försöker behålla den titeln, och stundtals är stranden förstärkt med stora sandsäckar för att förhindra att havet "äter upp" stranden.
Som med mycket i Bangladesh så har ännu inte de utländska turisterna hittat hit (förutom vi som bor i landet), men det är väldigt populärt bland bangladesherna själva. Här dricks det mocktails och badas i vanliga heltäckande kläder - själv lyckas jag vid vår resort en bit utanför stan hitta en ostörd strand och bada i bikini!

Sandsäckar för att förhindra sandflykt.

Frukostmatsalen.

Fruktfrukost.

Lokal fiskebåt i solnedgång.

Båtar vid en åmynning.

Buddhor.

Torkad (jätte)fisk såldes överallt i Cox's.

Stranden inne i Cox's ser oväntat vanlig ut.

Folk badar i Bengaliska viken.

Radisson hade visst tänkt bygga ett hotell, men inte blir det klart 2014..

Stadstur i Dhaka

Förra året när jag hälsade på i Dhaka var jag på en halvdagstur och betade av ungefär hälften av sevärdheterna. Nu när det är mindre än en månad kvar av mitt helår här insåg jag att jag fortfarande hade andra halvan kvar. Så förra veckan tog jag ett ryck och bokade in en guide och igår bar det av.

Vid åtta blev jag hämtad av guiden vid mitt hus och tillsammans letade vi efter en cng (tuktuk) som kunde ta oss ner till gamla Dhaka. Vi börjar med stjärnmoskén, en mindre moské byggd i början av 1800-talet och tillbyggd 1987 med det yttre bönerummet. Stjärnmoskén är häftig på så sätt att den är utsmyckad med kakelplattor av porslin från både England och Japan, och på en av väggarna hittar jag kakel med Fujiberget på.
Vi fortsätter vidare med rickshaw till Hindu Street, en smal gata i gamla Dhaka där det bara bor hinduer (de utgör ungefär 9% av Bangladeshs befolkning), och på gatan finns hindutempel och allehanda hinduiska attiraljer som gudabilder/statyer, färg och musikinstrument till försäljning. Därifrån är det inte långt till en konstnär som målar richshaws. Konstnären vi besöker har en liten mörk ateljé inne på en smal gård. Han målade populära motiv med djur och natur, och tittar man på richshaws ute på stan ser man att även bollywoodstjärnor, politiker och andra kända personer är populärt motiv, precis som Taj Mahal (både den indiska och dess bangladeshiska kopia).
Efter att ha besökt ytterligare några tempel blir det Lalbaghfortet nästa (Lalbagh betyder röd (lal) trädgård (bagh)). Fortet började byggas i slutet av 1600-talet av mogulerna, men blev aldrig färdigbyggt eftersom de bestämde sig för att flytta huvudstaden. Det som finns idag är ett mausoleum, en moské, ett mindre palats och sen mur omkring med kasern längs ena sidan.

Stjärnmoskén.

Den nybyggda bönesalen, till vänster den gamla delen. Observera Mt Fuji på
väggen.

Det är alltid mycket liv och rörelse på Hindu Street.

Rickshaws (och en motorcykel).

Rickshawkonst.

Betelblad transporteras.

Trafikkaos sett från en cng.

Buddha, ungefär 1% av befolkningen är buddhister.

Lalbaghfortet, moskén till vänster och mausoleet till höger.

Jute - ett bra material för väskor

Första gången jag hörde att det odlas jute i Bangladesh tänkte jag på julgransmattor och julklappssäckar - ni vet den här grova lite småtråkiga gulbruna väven (enligt svenska wikipedia var det dessutom populärt med jutetapeter på 60- och 70-talet). Bangladesh är världens andra största producent av jute (efter Indien) och på vägen hem från Khulna förra veckan såg vi både jute på tork längs vägen och jute som packades om för transport till någon fabrik.
Numera gör man det mesta med jute (kläder, skor, hemtextilier), fast själv tänker jag mest på väskor. I många av mina favoritbutiker här hittar man juteväskor - både vardagsväskor och shoppingkassar.

Ompaketering av jute längs vägkanten.

Juteväskor - både finare för vardagen och för shopping (shoppingkassen i mitten
har ett tunt lager plast på insidan - I like like för regniga klimatet i Sverige).

Garderobsplannering

Så, nu är det en lugn vecka som väntar. Inget resande förrän nästa lördag då vi beger oss till Nepal.
Idag har jag gått igenom tygerna jag köpte på New Market för ett par veckor sen och börjat bestämma mig för vad skräddaren ska få göra av dem. Det kommer bli en del skjortor/blusar och sen kommer det nog även att bli några byxor, fast det mesta får vänta till efter Nepal eftersom det säkert behövs en del provningar.
Annars är det en lugn dag, det är ju torsdag så snart väntar helg. Hurra!

Tyg!!! Nästan "blott blått" som mamma sa någon gång nyligen :)

20 mil hem med bil på 10 timmar: Khulna - Dhaka

Nej, det är ingen bra genomsnittshastighet, 20 mil på 10 timmar. Vi tar det från början.

Eftersom det är för långt att åka från Bagerhat tillbaka på en eftermiddag så stannade vi i den närmsta större staden, vilket är Khulna. Som ni kanske minns har vi varit där innan, nja, i alla fall sovit där. Nu kom vi fram lagom för att se staden en stund i dagsljus.

Stan påminner lite om Dhaka, möjligen är trafiken något mer organiserad, och många av cng:arna (typ tuktuk) kör mer civiliserat.

Vi går en runda genom vad som ser ut att vara centrum på vår karta och passerar gator med skoaffärer, järnvägsstationen, bananhamnen och stora marknadsgatan.

Dagen efter påbörjar vi vår hemfärd norrut mot Dhaka i vår egen bil som plockade upp oss där båten The Rocket lämnade oss. Precis när vi lämnat Khulna står det att det är 189km till Dhaka. Hemma i Sverige skulle det ta drygt två timmar. Här tar det något längre.

Vi passerar fält som är översvämmade efter regnperioden och män som sorterar jute (tänk materialet i julklappssäckar) och vi gör en avstickare till landsfaderns grav (det är hans dotter som är premiärminister nu). Vi stannar en halvtimme för lunch och strax därefter kommer vi till färjan vid Kawrakandi som ska ta oss över Padma till Mawa. Det är planerat att det ska byggas en bro, och jag förstår varför. Det existerar knappt någon organiserad kö för att komma på färjorna över och vi trängs med bussar och lastbilar och andra personbilar som alla tror att de ska smita före oss. Till slut kommer vi på en färja och sen får vi nästan millimeteranpassa oss för att komma in i vår "ruta" så att ytterligare en bil får plats.

Själva färjan tar nästan två timmar (ungefär en mil lång resa), men inlastning och urlastning tar tid.

När vi sen väl kommer in i Dhaka fastnar vi i rusningstrafiken och sitter mest stilla i bilen hela tiden. Men till slut är vi hemma, tio timmar efter vi började.

Bananer i hamnen i Khulna.

Hamnen i Khulna. Längst till vänster syns "bananhuset".

Matmarknad.

Något annorlunda grönsaker än vad man hittar hemma.

Tata-lastbil, målad precis som i tillverkningslandet Indien.

Översvämmade fält. Efter regnperioden är mycket blötlagt.

Nu väntar vi på att få komma ombord på färjan över. Kön är inte särskilt
organiserad och det gäller att lyckas tränga sig.

På vår färja trängs de sista bilarna in. Fast vår färja är egentligen en pråm
och vi har en lotsbåt som styr oss till höger utanför bilden.

Vår färja ser alltså ut ungefär så här, fast vi hade något fler personbilar i mitten.

Bagerhat - Bangladeshs turistpotential?

Bangladesh har tyvärr inte så mycket för att locka hit turister. Det saknas infrastruktur, hotell, det saknas andra turister, och det saknas monument och andra saker att titta på. Bangladesh åker man till för att uppleva kaoset i Dhaka, människorna och ett ruralt landskap. Men moskéstaden Bagerhat har kanske potential (det finns tom en svensk wikipediasida om det!). Området som blev upptaget på UNESCOs världsarvslista 1985 består av ca 50 monument från 1400-talet.
Ulugh Khan Jahan blev (troligen) utskickad Delhisultanatet för att grunda en islamsk utpost långt här borta i Bengalen och efter att ha röjt en del skog, byggde han mängder av moskéer, vägar, vattenreservoarer, broar, etc.
Det märks att det inte drar så mycket utländska turister - under hela dagen såg vi bara en japan bland alla bangladesher. En del mobiler höjdes åt vårt håll för att smygfota oss, vilket också tyder på att (utländska) turister är ovanliga i området.
De flesta moskéer och sevärdheter ligger längs vägen, men andra är lite dåligt skyltade som Ronvijoypur moskéen (Bangladesh största kupolsmoské med kupolen på 11m i diameter) som vi först körde vilse till och som vi efter mycket frågande kom fram till (och som i princip var helt öde).

Shait Gumbad moskén med sina 77 kupoler.

Inuti ovan nämnda moské.

Museet för Bagerhat-området.

Chunakhola moskén ligger mitt bland (blötlagda) risfält.

Niokupolsmoskén med betande djur utanför.

Tvätt på tork framför ruiner av en äldre byggnad.