Magen hade ju som sagt börjat krångla lite efter Sylhet. Jag håller mig kort och säger bara att jag på fjärde sjukdagen bestämde mig för att gå till doktorn (efter ätit Dimor och druckit apotekets vätskeersättning med limesmak - rekommenderas varmt).
Vår vanliga expatsdoktor (en bangladesher som är utbildad i Tyskland) var på semester och skulle vara borta en vecka till. Efter några telefonsamtal bestäms det att jag ska åka till ett sjukhus - i vanliga fall finns där brittiska läkare men av en slump hade de också semester. Vi pratar med en sköterska på telefon som pratar okej engelska och som lovar att tolka med de lokala läkarna.
Jag åker till ICDDR,B-sjukhuset som är specialister på magsjuka/diarré (någon dag senare ska jag läsa i tidningen att de tar emot runt 580 (nya) patienter per dag och har slagit upp ett tält för att lokalerna inte räcker till, samt att de är oroliga över ökningen av magsjukor).
Trött och matt efter nästan fyra dagars ofrivillig fasta lyckas jag genom ett virrvarr av gångar och små skyltar hitta den engelsktalande sköterskan som egentligen är på vaccinationskliniken bredvid.
Hon är bestämd och ber mig följa efter henne. Vi kommer in i ett stort rum där det ligger massa undernärda bangladesher på britsar med dropp längs ena långsidan. Det är fullt med människor i rummet, läkare, sjuksyrror, sjuka vuxna och barn tillsammans med deras oroliga föräldrar. På andra sidan rummet finns en mängd skrivbord. Vi går till den första "stationen" och jag skrivs in (namn, ålder och makens namn). Den andra är en sköterska som undrar hur allt yttrar sig. Jag är lite obekväm med att beskriva mina symptom med så många människor omkring mig, men så tänker jag att de flesta talar nog inte engelska och för en gångs skull verkar de inte bry sig att en vit människa är i närheten.
Sen får jag prata med doktorn. Det sitter två vid vars ett skrivbord, en manlig och en kvinnlig. Såklart får jag prata med den kvinnliga. Återigen beskriver jag mina symptom. Vid nästa disk (fjärde) printas ett papper och sköterskan som tolkat tar med det och mig tillbaka till vaccinationskliniken där jag började. Jag får sitta ner i deras väntrum och får två tabletter och ett glas vatten. Ta det, säger hon. Jag funderar på om det är kranvatten eller inte och om jag borde dricka det, men sen inser jag att magen nog inte blir sämre ifall det skulle vara (dåligt) kranvatten. Hon ber mig sen om 100taka (8,50kr) och skickar iväg en kille med dem. Sen ger hon mig en äcklig risvälling/tunn gröt som tydligen ska vara bra på något sätt - jag som hatar gröt tvingar mig att dricka det. Killen kommer tillbaka med massor av små paket med risvälling och saltlösning (och 40taka i växel). "Ät/drick de där - det är tydliga instruktioner på paketen. Är du inte bättre om två, tre dagar så kom tillbaka" får jag som instruktion.
Sen är jag klar och sätter mig i bilen och åker hem. Efter de två pillrena är magen nästan helt återställd, men det tar ytterligare ett par dagar innan krafterna är tillbaka.
Nästa gång jag blir sjuk och behöver gå till doktorn hoppas jag att den vanliga expatsdoktorn inte har semester. Sjukhus hemma är inte min grej, och kaotiska sjukhus i Bangladesh är verkligen inte min grej.
Vår vanliga expatsdoktor (en bangladesher som är utbildad i Tyskland) var på semester och skulle vara borta en vecka till. Efter några telefonsamtal bestäms det att jag ska åka till ett sjukhus - i vanliga fall finns där brittiska läkare men av en slump hade de också semester. Vi pratar med en sköterska på telefon som pratar okej engelska och som lovar att tolka med de lokala läkarna.
Jag åker till ICDDR,B-sjukhuset som är specialister på magsjuka/diarré (någon dag senare ska jag läsa i tidningen att de tar emot runt 580 (nya) patienter per dag och har slagit upp ett tält för att lokalerna inte räcker till, samt att de är oroliga över ökningen av magsjukor).
Trött och matt efter nästan fyra dagars ofrivillig fasta lyckas jag genom ett virrvarr av gångar och små skyltar hitta den engelsktalande sköterskan som egentligen är på vaccinationskliniken bredvid.
Hon är bestämd och ber mig följa efter henne. Vi kommer in i ett stort rum där det ligger massa undernärda bangladesher på britsar med dropp längs ena långsidan. Det är fullt med människor i rummet, läkare, sjuksyrror, sjuka vuxna och barn tillsammans med deras oroliga föräldrar. På andra sidan rummet finns en mängd skrivbord. Vi går till den första "stationen" och jag skrivs in (namn, ålder och makens namn). Den andra är en sköterska som undrar hur allt yttrar sig. Jag är lite obekväm med att beskriva mina symptom med så många människor omkring mig, men så tänker jag att de flesta talar nog inte engelska och för en gångs skull verkar de inte bry sig att en vit människa är i närheten.
Sen får jag prata med doktorn. Det sitter två vid vars ett skrivbord, en manlig och en kvinnlig. Såklart får jag prata med den kvinnliga. Återigen beskriver jag mina symptom. Vid nästa disk (fjärde) printas ett papper och sköterskan som tolkat tar med det och mig tillbaka till vaccinationskliniken där jag började. Jag får sitta ner i deras väntrum och får två tabletter och ett glas vatten. Ta det, säger hon. Jag funderar på om det är kranvatten eller inte och om jag borde dricka det, men sen inser jag att magen nog inte blir sämre ifall det skulle vara (dåligt) kranvatten. Hon ber mig sen om 100taka (8,50kr) och skickar iväg en kille med dem. Sen ger hon mig en äcklig risvälling/tunn gröt som tydligen ska vara bra på något sätt - jag som hatar gröt tvingar mig att dricka det. Killen kommer tillbaka med massor av små paket med risvälling och saltlösning (och 40taka i växel). "Ät/drick de där - det är tydliga instruktioner på paketen. Är du inte bättre om två, tre dagar så kom tillbaka" får jag som instruktion.
Sen är jag klar och sätter mig i bilen och åker hem. Efter de två pillrena är magen nästan helt återställd, men det tar ytterligare ett par dagar innan krafterna är tillbaka.
Nästa gång jag blir sjuk och behöver gå till doktorn hoppas jag att den vanliga expatsdoktorn inte har semester. Sjukhus hemma är inte min grej, och kaotiska sjukhus i Bangladesh är verkligen inte min grej.
 |
| Min bangla-medicin med tydliga instruktioner - mestadels på bangla. Observera att båda utgångsdatumen passerat när jag fick dem. |
No comments:
Post a Comment