Nästan som ett café hemma

Nästan som vilket espresso house som helst är North End Café här i Dhaka. I ett område i Baridhara där det finns mest små möbelaffärer, i ett anonymt fallfärdigt hus med en liten skylt utanför, en trappa upp så ligger caféet.
Inne finns några bord och soffgrupper och även en liten lekhörna. Det märks att det drivs av expats. Det är fräscht och västerländskt modernt och det är behagligt svalt där inne utan att vara för kallt (vilket det ibland kan vara på bangladeshiska ställen). Här sitter västerlänningar och pluggar, läser och även en del hippa bangladeshiska ungdomar strax över tjugo har hittat hit.
Vi beställer kaffe och kakor och sätter oss vid det sista bordet och lägger upp shoppingdagen - vi har ett antal ställen i närheten vi ska runt till, men med tanke på hur trafiken ser ut så räknar vi med att det tar nästan hela dagen (kör man på vänster sida och ska till en butik på höger måste man göra en u-sväng någonstans och har man otur är det ett par km till nästa möjlighet så det tar tid att åka runt). Det är alltså bra att ladda med koffein och socker :)

Kaffe och kakor - längst fram brownie och bakom en dadelkaka.

Dhaka lite grann från ovan

Uppe på taken till några av de lyxigare hotellen har man bra utsikt över Dhaka. Det är även några av de få ställen som säljer alkohol öppet (utanför klubbarna), vilket märks på priserna - en inhemsk öl (33cl) runt 60kr, och en heineken för det dubbla. Även det alkoholfria är dyrt, en cola går på runt 40kr.
Men som alltid så betalar man för utsikten och vi kunde se hem från 20de våningen på Westin i Gulshan-2-cirkeln.

Gulshan, och bakom vattnet som knappt syns (syns lite till vänster) - den
hippa stadsdelen Banani (med många bra restauranger).

Westin. Uppe på toppen och på uteserveringen.

Gulshan-2-cirkeln, med Gulshan Avenue som går rakt igenom - följer man
den norrut ser man vårt hus på höger sida ungefär där vägen ser ut att
sluta och ännu längre bort finns flygplatsen (syns inte på bilden,
men sågs i verkligheten).

Värmerekord, åska och choklad

Det har slagits värmerekord här i Dhaka senaste veckan med temperaturer strax över 40 grader. Tidningen rapporterar att priserna på vattenmeloner, kokosnötter, fläktar och AC-apparater skjutit i höjden. Samtidigt står det om att fler behandlas för magsjuka - något som beror på att mycket livsmedel inte hålls nedkylda tillräckligt (om ens överhuvudtaget).
Många här ser fram emot att regnperioden ska börja, eller åtminstone att regnet ska komma in - då sjunker temperaturen automatiskt. Som tur är har det kommit in några åskväder de senaste dagarna, och så även i morse (var kanske 25 grader under regnet, 30 nu på förmiddagen och har vi otur stiger det till 35-40 i eftermiddag igen). Det var relativt ljust när klockan ringde strax efter sju, för att sedan börja mörkna på. Vi hörde mullret avlägset och en kvart senare började det ösa ner. Som tur var varade det inte så länge, max en timme, men det bara vräkte ner! Ska bli spännande att vara här under den riktiga regnperioden (juni-juli).
Själv bunkrar jag upp här inne med några artiklar jag ska läsa till skolan, chokladte (hemifrån) och bangladeshiska chokladkex (och min ac så jag slipper 40 grader - har mellan 25-30 inne istället).

Det regnade på ganska bra på grannhuset (observera att duvslaget till
vänster har fått ett grått sol/regnskydd).

Vilket även syns här på det andra grannhuset.

Själv läser jag Herzberg och hur man motiverar anställda, dricker te och
äter billiga kakor (paketet kostade 10taka = 85 öre!).

Orm på hotellrummet - Havelock

Veckan passerar snabbt. Vi äter gott (mestadels indiskt), solar och badar. Jag hinner läsa ut de böcker jag tagit med (Jane Austen's Emma, som jag påbörjat hemma, Jane Austen's Northanger Abbey, och Truman Capote's Frukost på Tiffanys). Det är trevligt att spendera en förmiddag sittandes vid havet och läsa en bra bok. I vanliga fall ligger samtliga böcker orörda efter en semester, så nu hann jag med vad jag ville.
Stor uppståndelse blev det nästsista dagen på Havelock när vi blev väckta i vårt efter-lunch-siesta-halvsovande av att hotellmanagern står på verandan och krafsar på fönstret. Vi öppnar dörren och han säger "snake" och pekar in. Vid väggen/hörnet en meter från min del av sängen ser jag något grönbrunt, en meter långt krypa förbi och det dröjer inte länge förrän vi är ute.
Tre, fyra män med träpåkar blir tillkallade och beger sig in i vårt rum för att döda ormen. Städerskorna (ja, Indien, precis som Bangladesh, är ljusår efter Sverige på jämställdhetsskalan) står utanför och observerar, kanske för att när ormen väl dödats ska de städa upp resterna.
En halvtimme går utan att de hittar den. De har under den tiden vänt upp och ner på våra väskor (utom den som var låst - haha), vilket känns något obekvämt att de rotat runt bland mina kläder. Hotellmanagern förkunnar för oss att det fanns ett hål i en av de bakre väggarna och att ormen måste smitit ut där. Vi ber om att få byta rum - vilket vi också får. Men vi får inga ursäkter för besväret eller röran de åstadkommit och vi får själva packa ihop våra saker inne i rummet där ormen fortfarande kan finnas kvar utan att ha någon personal med träpåk till hands. Paret och deras baby i stugan bredvid hade sett uppståndelsen (och kanske var det de som såg ormen krypa in till oss) och bad också att få byta stuga, de verkade mer upprörda än vad vi var - kanske hade deras semester just börjat.  

Hamnområdet på Havelock

Lunchdricka

Uppståndelsen var stor när vi fått in en orm i stugan.

Läsfåtölj

Hotellstranden

Lågvatten

På McDonald's i Kolkata serveras McPaneer (paneer är en indisk ost), och
Maharaja Mac (istället för Big Mac, med kyckling och smak av Indien).

Vattenliv utanför Havelock

I vattnet utanför Havelock finnas det mängder av fiskar (och någon haj och krokodil, fast vi såg inga). Bästa chansen att se dem är att åka iväg på en snorkeltripp eller en dyktripp.

Strandliv på Havelock

På Havelock handlar allt om stränderna, och praktiskt nog har de flesta nummer. Vid Neil's Cove såg vi en varningsskylt för krokodiler, något som en beväpnad vakt några meter bort bekräftade (han hade sett krokodiler de senaste fyra dagarna).
Strand #7 är en bred och lång sandstrand, fast när vi var där en eftermiddag var det också ganska höga vågor.
Vårt hotell låg vid strand #3 och här såg vi tidvattnet påverka stranden varje dag - hur de ankrade båtarna ömsom låg på strand ömsom i vattnet.
Till elefantstranden kommer man efter en dryg halvtimmes trek genom öns djungel på små stigar. De flesta indier tar hellre båten runt från hamnen. Men det är värt att ta sig hit - ensamma strandremsor med mindre vågor och snorkling precis utanför.

"Se upp för krokodilerna"

Strand #7

Strand #3

Tidvatten vid strand #3

Snorkling vid elefantstranden

Indierna håller sig gärna vid elefantstrandens "centrum"

Andamanerna tur och retur

Över påskveckan åkte vi till Andamanerna, en indisk ögrupp som ligger i Indiska Oceanen öster om Indien (nära Burmas kust). För att ta sig dit från Dhaka var det flyg till Kolkata (vars äldre namn är Calcutta) och där byte till inrikesflyg till Port Blair på huvudön. Vi flög med Air India alla resorna, och även om servicen var bra och maten okej så var det trångt som i ett Ryanair-plan och med stolar som inte blivit omklädda på ett tiotal år. Som tur var fick vi sitta vid nödutgången i mitten de flesta av resorna så vi fick iaf lite mer benutrymme.
Port Blair i sig är inte stället man stannar på, utan här byter man till färja för att ta sig ut till några av de andra öarna. På vägen ut till vi den statliga färjan till Havelock, en ö ca 6 mil från Port Blair med en restid på runt två timmar.
Vårt hotell hade vägrat att hjälpa oss att boka färjebiljetter (de bättre hotellen hjälper sina gäster) så vi fick bege oss till biljettbokningskontoret där det var fullt med folk och segregerade köer för män, kvinnor och pensionärer/handikappade. En timme senare hade vi biljett till dagens sista färja vid två.
Sittplatserna inne på färjan låg längst in och man var tvungen att passera flera trösklar och trånga passager för att komma dit - inte optimalt om färjan börjar sjunka och man vill ut.
På hemvägen betalade vi mera och tog den privatdrivna färjan istället (mest för att tidtabellen passade bättre) - en modern katamaran som trots den skulle gå snabbare tog ungefär lika lång tid.

Statsägda färjan

Kaos inne på ovan färja

Den privata färjan

Lugnet inne på ovan färja (okej, det var en unge som skrek
halva resan, men å andra sidan fick vi se sexistiska indiska
musikvideos)

På sjukhus i Bangladesh

Magen hade ju som sagt börjat krångla lite efter Sylhet. Jag håller mig kort och säger bara att jag på fjärde sjukdagen bestämde mig för att gå till doktorn (efter ätit Dimor och druckit apotekets vätskeersättning med limesmak - rekommenderas varmt).
Vår vanliga expatsdoktor (en bangladesher som är utbildad i Tyskland) var på semester och skulle vara borta en vecka till. Efter några telefonsamtal bestäms det att jag ska åka till ett sjukhus - i vanliga fall finns där brittiska läkare men av en slump hade de också semester. Vi pratar med en sköterska på telefon som pratar okej engelska och som lovar att tolka med de lokala läkarna.
Jag åker till ICDDR,B-sjukhuset som är specialister på magsjuka/diarré (någon dag senare ska jag läsa i tidningen att de tar emot runt 580 (nya) patienter per dag och har slagit upp ett tält för att lokalerna inte räcker till, samt att de är oroliga över ökningen av magsjukor).
Trött och matt efter nästan fyra dagars ofrivillig fasta lyckas jag genom ett virrvarr av gångar och små skyltar hitta den engelsktalande sköterskan som egentligen är på vaccinationskliniken bredvid.
Hon är bestämd och ber mig följa efter henne. Vi kommer in i ett stort rum där det ligger massa undernärda bangladesher på britsar med dropp längs ena långsidan. Det är fullt med människor i rummet, läkare, sjuksyrror, sjuka vuxna och barn tillsammans med deras oroliga föräldrar. På andra sidan rummet finns en mängd skrivbord. Vi går till den första "stationen" och jag skrivs in (namn, ålder och makens namn). Den andra är en sköterska som undrar hur allt yttrar sig. Jag är lite obekväm med att beskriva mina symptom med så många människor omkring mig, men så tänker jag att de flesta talar nog inte engelska och för en gångs skull verkar de inte bry sig att en vit människa är i närheten.
Sen får jag prata med doktorn. Det sitter två vid vars ett skrivbord, en manlig och en kvinnlig. Såklart får jag prata med den kvinnliga. Återigen beskriver jag mina symptom. Vid nästa disk (fjärde) printas ett papper och sköterskan som tolkat tar med det och mig tillbaka till vaccinationskliniken där jag började. Jag får sitta ner i deras väntrum och får två tabletter och ett glas vatten. Ta det, säger hon. Jag funderar på om det är kranvatten eller inte och om jag borde dricka det, men sen inser jag att magen nog inte blir sämre ifall det skulle vara (dåligt) kranvatten. Hon ber mig sen om 100taka (8,50kr) och skickar iväg en kille med dem. Sen ger hon mig en äcklig risvälling/tunn gröt som tydligen ska vara bra på något sätt - jag som hatar gröt tvingar mig att dricka det. Killen kommer tillbaka med massor av små paket med risvälling och saltlösning (och 40taka i växel). "Ät/drick de där - det är tydliga instruktioner på paketen. Är du inte bättre om två, tre dagar så kom tillbaka" får jag som instruktion.
Sen är jag klar och sätter mig i bilen och åker hem. Efter de två pillrena är magen nästan helt återställd, men det tar ytterligare ett par dagar innan krafterna är tillbaka.
Nästa gång jag blir sjuk och behöver gå till doktorn hoppas jag att den vanliga expatsdoktorn inte har semester. Sjukhus hemma är inte min grej, och kaotiska sjukhus i Bangladesh är verkligen inte min grej.

Min bangla-medicin med tydliga instruktioner - mestadels
på bangla. Observera att båda utgångsdatumen passerat
när jag fick dem.

Ännu en dag i bil - på väg hem från Sylhet

Tredje dagen på vår weekendtrip till Sylhet spenderas nästan helt i bil. Vi åker igenom Sylhet på vägen ut, kör till ett vattenfall (även det här är något speciellt för bangladesher) och sen sitter vi i bilen i en evighet. Vi stannar på ett enklare ställe och äter lunch (vilket visar sig vara illa för min mage som bestämmer sig för att strejka ett par dagar). Sen ytterligare timmar innan vi når Dhakas trafikstockning. Halv nio är vi hemma, och vi skulle varit hemma runt fem, sex enligt guidebolagets givna schema. Suck.

Morgontrafik i Sylhet.

En del butiker har redan öppnat när vi beger oss vid åtta.

Vår bil går på gas och här är kön till macken. Som tur var
var det två köer - en för CNGar och en för bilar som var
något kortare, men det tog fortfarande runt 45min innan
vi tankat klart..

Sylhet - staden, området

På morgonen åkte vi ut ur staden. Det var egentligen transportstrejk i området, CNG-förarna spärrade av vägarna med jämna mellanrum men släppte förbi viktigare trafik (som en bil med tre västerlänningar i). Tack vare detta gick det snabbt att köra till Jaflong, precis vid gränsen till Indien. Här bryts det sten i mängder och vi kör förbi stora stenhögar och stenkrossar innan vi kommer fram till floden nedanför bergen som ligger i den indiska delstaten Meghalaya. Vi åker på en traditionell båt (som många andra inhemska turister) bort till gränsen. Här är gränsen inte markerad, men det går en militär från varje land och spatserar ut gränsen och skriker på bangladesherna när de tar ett steg för långt. Bangladesherna själva tar kort på varandra och när de får syn på oss tar de kort på oss med. Vi känner oss som en lika stor turistattraktion som området i sig.

Nära floden bor Khasi-folket, ett minoritetsfolk som även finns i Indien (totalt finns det 1,3 miljoner, varav 29 000 i Bangladesh). Den by vi besöker är kristen och vi ser en kyrka. Vår guide berättar att de odlar betelblad och har ett matrilineärt system. Vår guide verkar tycka det är konstigt att kvinnorna har en så framträdande roll, men han påstår också att Khasi och de andra minoritetsfolken får all NGO-hjälp (hmm, förenklad är det typ bistånd som inte går via ett land - tex röda korset), vilket inte stämmer för det finns mängder av NGOs i Bangladesh som jobbar med alla fattiga oavsett etnicitet.

Vi fortsätter dagen med en båttur på Lalakhal - en flod med otroligt (för Bangladesh) blått vatten.

Kvällen avrundas med en tur inne i stan och vi passerar Keane Bridge som britterna byggde i järn på 1930-talet.

Jaflong, stenbrytning pågår. Här sorteras mindre stenar som
fiskas upp ur floden.

En sån här båt åkte vi också runt med.

Bergen i bakgrunden tillhör Indien. Nedanför tillhör det
mesta Bangladesh, och bangladesherna själva tycker det
är spännande med berg i sitt annars platta land.

Hus i en Khasi-by.

Lalakhal - floden med klarblått vatten. Till vänster syns en
skolskjuts.

Dryckespaus för korna.

Bangladeshiska kvinnor (och barn) tvättar kläder i floden.

Keane Bridge i Sylhet. Forgängare blandas med rickshaws,
motorcyklar och bilar i båda färdriktningarna.

Utsikt från Keane Bridge över Sylhets fattigare område
(det finns nog fattigare - de som inte har vattenutsikt :P).

En dag i en bil - mot Sylhet

Sylhet är både en stad och området kring staden i nordöstra Bangladesh. Här finns det både teodlingar och berg/sten! Det senare är bangladesherna själva fascinerade av eftersom det knappt finns synligt berg någon annanstans i landet.
Till Sylhet tar det runt 6 timmar med bil, och med pauser något mer. Kort sagt, hela dagen. Vi åkte strax innan lunch, stannade för lunch vid fem (!) (vi var tvungna att plocka upp guiden innan chauffören ville hitta ett matställe), besökte en liten by med hinduer och kom fram sent till vårt hotell. Runt nio på kvällen var vi färdigduschade och kunde gå ner till hotellrestaurangen för att äta - snacks/lättare mat för tre personer (med mineralvatten att dricka) gick på runt 30kr.

Hinduby - korna har en framträdande plats i bosättningen.

Landskapet i Sylhet. Observera bergen bakom som tillhör
Indien. Annars är landskapet typiskt bangladeshiskt.

Chinatown i Bangkok

Chintatown i Bangkok är centrerat kring Yaowarat Road i centrala Bangkok. Här finns kinesiska produkter i mängder och massor av uteserveringar på små plaststolar. I mataffärerna hittar man läckerheter som torkad frukt, te och torkade små djur.

Porten till Chinatown

Yaowarat Road

Försäljare

Frukt och taxi