Tempel och tunnlar

Vi åkte tre timmar i en minibuss med ett gäng andra turister norrut till staden Tay Ninh. Här har religionen Cao Dai sitt fäste och målet med vår resa var deras "Holy See", ett stort templ i klara färger (tänk gult, rosa och blått). Vi kliver ur bussen strax innan tolv då deras lunchgudtjänst börjar, och får sedan snällt vänta i ett förgemak innan en man i lång vit kaftan och en liten rund huvudbonad släpper in oss. Vad jag ser är väldigt annorlunda från vad jag sett tidigare. I mittskeppet går en osynlig linje, och på den vänstra sidan sitter kvinnorna och på den högra männen. De bär alla långa vita kaftaner, utom översteprästerna längre fram, närmare "altaret", de bär gult, rött och blått beroende på rang. Alla turisterna står snällt i dörröppningarna och tittar in. De troende står upp till ljudet av musik och unga röster, det låter nästan som en barnkör men vi ser inga barn - det är mestadels vietnameser i medelåldern och äldre som är där. Som på en given signal sätter sig alla ner medan musiken fortsätter.

Efter ett tag öppnas en trappa upp till ungefär där orgeln brukar finnas i många svenska kyrkor. Vi går upp och inser att det är därifrån musiken kommer. Här spelar ett gäng unga killar på något fiolliknande instrument medan tjejerna står bakom och sjunger.

Snart har vår halvtimme passerat och vi beger oss tillbaka till minibussen, bara för att köra en kort sträcka för lunchstopp på en typsik busstoppsrestaurang.

Framåt eftermiddagen är vi så småningom framme vi Cu Chi-tunnlarna som totalt mäter 12mil. Här hade Viet Cong sin bas för flera militära kampanjer under Vietnamkriget. Guiden, som är något påverkad av sitt lands propaganda, berättar stolt hur man lyckades övervinna amerikanerna tack vare tunnlarna. Han visar de små ingångarna och berättar att de kraftigare jänkarna inte kunde komma ner. Jag förstår vad han menar, hålen in är inte mycket större än att han själv precis går ner. Han fortsätter med att peka på en överviktig kvinna och säga att hon inte går ner i tunnlarna, och hon svarar något förläget att det stämmer. "To much burgers and french fries" konstaterar guiden glatt och vänder därmed gruppen mot sig. Fast allt är snart glömt när han börjar visa alla tortyrliknande fällor som Viet Cong gjorde.

Cao Dais "Holy See"

Det är inte bara vi som väntar på att
gudtjänsten ska börja.

Inuti templet.

Prästerna i färgglada kläder sitter längst fram.

Församlingens yngre generation står för musiken (under vägledning av den
äldre generationen).

Vår guide demonstrerar ingången till en tunnel.

Fällor uppbyggda på led under tak - allt för turistens skull.

Gott Nytt År Vietnam!

Så var vi äntligen på väg! Dhaka och flyttkaoset ligger bakom oss, vi är nu i Ho Chi Minh City efter lite flygstrul på vägen hit i måndags (första planet försenat så vi missade andra, men kom hit med det tredje). Resan har börjat!
I måndags blev det mest rundvandring på stan, här syns spår av fransmän både i form av byggnader och en utbredd cafékultur. Det märks tydligt att det finns många turister här; ett backpackerområde, flera bra västerländska restauranger och erbjudande om fotmassage överallt.
Igår besökte vi både Reunification Palace (även kallat Independence Palace) som markerade slutet på Vietnamnkriget när en nordvietnamesisk stridsvagn "kraschade" in i porten och War Remnants Museum, som vittnar om alla hemskheter som skedde under kriget (främst amerikanernas otillåtna krigföring). Nere på entréplan visas foton på folk i olika länder som demonstrerade mot kriget, och det hänger en svensk FNL-banderoll på en vägg.
Och eftersom det var nyår igår (god fortsättning gott folk!) så var vi ute och åt flerrätters. Vid halv tolv bestämde vi oss från att bryta upp från restaurangen för att se det stora fyrverkeriet från Bitexco Tower, men det var helt tjockt på gatorna utanför med tusentals människor på scootrar så vi kom inte många hundra meter.. Omringad av scootrar firade vi in det nya året!

Independence Palace, här bodde Sydvietnams president innan kommunisterna
tog över makten och enade norra och södra Vietnam.

Stora audienssalen, används fortfarande i officiella sammanhang (därav
de röda flaggorna på väggen bakom).

På War Remnants Museum visas foton både från kriget, men även vilka följder
det fortfarande ger (den kemiska krigföringen ger fortfarande problem).

Nyårsafton vid 22.00.

Och vid 23.30. Hela gatan är fylld med folk...

Men vi fick iaf en ganska bra vy över fyrverkerierna.

Trafiken lossnade snabbt efter midnatt, här vid operahuset.

I år firas 40år som enat land.

Bandarban - vatten

Ena dagen tog vi en tur till Nilgiri, som är en resort som den bangladeshiska armén äger och ligger på en hög "topp" (typ 500möh) och det är utsikten man kommer dit för. Tidiga mornar ligger molnen lågt över dalarna nedanför och enstaka toppar sticker upp, och det ser nästan lite magiskt ut.
På vägen tillbaka stannar vi i ett par byar som tillhör de olika ursprungsfolken, många av byarna vi besöker livnär sig på fruktodlingar, det växer bananer, ananas, papaya men även tobak och bomull på slänterna. En del av dem livnär sig även på att väva sjalar och halsdukar som säljs till turisterna. Vår guide var från folkgruppen Murung men bodde tillsammans med sin familj i sin styvmors hemby, som tillhörde gruppen Bawm. I hans by med 700 invånare hade de kristna missionärerna verkligen satt sina spår för det fanns inte mindre än 6 kyrkor! Vi fick en guidning genom byn, och han berättade att det som skiljde Bawm från en del av de andra grupperna var att de byggde sina hus längs en (tegelstenslagd) huvudgata (de andra bygger husen där det passar och sen blir det som en stor gård emellan med en mängd upptrampade stigar).
På eftermiddagen tog vi en båtfärd på Sangu, som flyter igenom Bandarban, och hoppade av inne i staden och fick därmed lite sightseeing (vårt hotell låg lite utanför stan).
Dagen efter tog vi (lokal)bussen till Rangamati, en stad 3½ timmars bussfärd norrut (7,5mil enligt google maps), och en liten bit på sträckan lyckades vi faktiskt få poliseskort - två polismän framför oss på en motorcykel i en halvtimme! De ville nog mest se till att vi kom vidare till nästa polisdistrikt utan problem.

Soluppgång över Chittagong Hill Tracts, på vägen till Nilgiri.

"Tribal village".

Bawmkvinna väver sjal.

Båt på floden Sangu.

Längs floden är det både lek och ..

... fiske.

Torkad fisk är en delikatess även här (precis som i Cox's Bazar). 

Busstationen i Bandarban.

Bandarban - kullar, ursprungsfolk och bengaliska turister

Åker man in i landet från Cox's Bazar kommer man till Chittagong Hill Tracts. Här hittar man elva ursprungsfolk, som skiljer sig från bengalerna både i språk, religion och utseende. De flesta är buddhister, hinduer eller kristna, men några tror på animism. Att säga att det varit problem mellan ursprungsbefolkningen och bengalerna är en underdrift och därför krävs det idag särskilda inresetillstånd för utlänningar (och extra lång tid tar tillståndet för diplomater). Har man tur och bokar via ett bra guidebolag kan man få dem att övertala myndigheterna att slippa ha poliseskort hela tiden. Det gjorde vi, men vi såg andra västerlänningar på hotellet som hade polis där dygnet runt - själva gick vi runt ganska fritt :)

I staden Bandarban besöker vi Buddha Dhatu Jadi, Bangladeshs största theravada buddhisttempel, och som påminner mycket om Shwedagon Pagodan i Yangon (i angränsande Myanmar). Templet här är såklart något mindre, men det är mycket välbesökt och man hör kameraknäppningar hela tiden.

Strax efteråt beger vi oss till Meghla Park, en något uppbyggd park för turister. Här finns det mesta bengaliska turister gillar; ett minizoo, lagom enkla promenadvägar, fin natur, matförsäljare (men inga papperskorgar), ett minitåg och en linbana! Det sistnämnda kostar 20 taka per person (~2kr) och vi ställer oss i kön dit. Vi lockar till oss fler människor som ställer sig bakom, och som tar kort på oss (vi är de mest exotiska djuren i parken ;) ), och en man till och med trängs för att komma med på samma tur som vi! Själva linbaneturen är inte så häftig, vi åker över sjön, vänder och blir avsläppta på samma ställe där vi började, men att se att något sådant finns i Bangladesh är häftigt.

Chittagong Hill Tracts är ett lummigt och kulligt landskap.

Buddha Dhatu Jadi, populärt besöksmål bland turisterna.

"Drake" på tempelområdet bestående av attribut från många olika djur
- på så sätt skapas ett superdjur, vida överlägset alla andra.

Buddha njuter av eftermiddagssolen.

Linbanan i Meghla Park. Vi åker över sjön och vänder vid huset på andra sidan.

Det finns två hängbroar i parken, och när vi gick över den första tyckte en del
lustigkurrar att det var kul att hoppa på den, vilket jag tyckte var mindre kul
eftersom plankorna var ojämna och räcket lätt att ramla igenom/över..

Bangladeshs semesterort

Vill man komma i närheten av sol och bad i Bangladesh bör man bege sig till Cox's Bazar, en stad i sydöstra delen av landet - väldigt nära till Myanmar. Här hittar man (enligt vissa källor) världens längsta naturliga sandstrand på 120 km. Det märks att de försöker behålla den titeln, och stundtals är stranden förstärkt med stora sandsäckar för att förhindra att havet "äter upp" stranden.
Som med mycket i Bangladesh så har ännu inte de utländska turisterna hittat hit (förutom vi som bor i landet), men det är väldigt populärt bland bangladesherna själva. Här dricks det mocktails och badas i vanliga heltäckande kläder - själv lyckas jag vid vår resort en bit utanför stan hitta en ostörd strand och bada i bikini!

Sandsäckar för att förhindra sandflykt.

Frukostmatsalen.

Fruktfrukost.

Lokal fiskebåt i solnedgång.

Båtar vid en åmynning.

Buddhor.

Torkad (jätte)fisk såldes överallt i Cox's.

Stranden inne i Cox's ser oväntat vanlig ut.

Folk badar i Bengaliska viken.

Radisson hade visst tänkt bygga ett hotell, men inte blir det klart 2014..

Stadstur i Dhaka

Förra året när jag hälsade på i Dhaka var jag på en halvdagstur och betade av ungefär hälften av sevärdheterna. Nu när det är mindre än en månad kvar av mitt helår här insåg jag att jag fortfarande hade andra halvan kvar. Så förra veckan tog jag ett ryck och bokade in en guide och igår bar det av.

Vid åtta blev jag hämtad av guiden vid mitt hus och tillsammans letade vi efter en cng (tuktuk) som kunde ta oss ner till gamla Dhaka. Vi börjar med stjärnmoskén, en mindre moské byggd i början av 1800-talet och tillbyggd 1987 med det yttre bönerummet. Stjärnmoskén är häftig på så sätt att den är utsmyckad med kakelplattor av porslin från både England och Japan, och på en av väggarna hittar jag kakel med Fujiberget på.
Vi fortsätter vidare med rickshaw till Hindu Street, en smal gata i gamla Dhaka där det bara bor hinduer (de utgör ungefär 9% av Bangladeshs befolkning), och på gatan finns hindutempel och allehanda hinduiska attiraljer som gudabilder/statyer, färg och musikinstrument till försäljning. Därifrån är det inte långt till en konstnär som målar richshaws. Konstnären vi besöker har en liten mörk ateljé inne på en smal gård. Han målade populära motiv med djur och natur, och tittar man på richshaws ute på stan ser man att även bollywoodstjärnor, politiker och andra kända personer är populärt motiv, precis som Taj Mahal (både den indiska och dess bangladeshiska kopia).
Efter att ha besökt ytterligare några tempel blir det Lalbaghfortet nästa (Lalbagh betyder röd (lal) trädgård (bagh)). Fortet började byggas i slutet av 1600-talet av mogulerna, men blev aldrig färdigbyggt eftersom de bestämde sig för att flytta huvudstaden. Det som finns idag är ett mausoleum, en moské, ett mindre palats och sen mur omkring med kasern längs ena sidan.

Stjärnmoskén.

Den nybyggda bönesalen, till vänster den gamla delen. Observera Mt Fuji på
väggen.

Det är alltid mycket liv och rörelse på Hindu Street.

Rickshaws (och en motorcykel).

Rickshawkonst.

Betelblad transporteras.

Trafikkaos sett från en cng.

Buddha, ungefär 1% av befolkningen är buddhister.

Lalbaghfortet, moskén till vänster och mausoleet till höger.

Bhaktapur - där medeltiden lever kvar

Bhakatapur är den tredje gamla kungadömet i Kathmandudalen (de andra är Kathmandu och Patan) och här hittar vi det tredje Durbar Square.
Bhaktapur har mer kvar av sin småstadscharm och sin gamla stadskärna. Många medeltida byggnader (främst från 1400-talet) står kvar, som tex det kungliga palatset med sin gyllene port (den är tillagd på 1700-talet). På gatorna inne i gamla staden är det få bilar, några motorcyklar och mängder av fotgängare, många precis som vi tillresta för att titta på staden.
Vi är där i slutet av oktober och riset från de angränsande fälten har precis skördats och runtom i hela staden hanteras riset. Det separeras från stråna och soltorkar på presenningar som ligger utlagda på alla torg och gathörn, på en del torg finns knappt plats att ta sig förbi på. På det kända "Potters' Square" som krukmakarna runt torget i vanliga fall använder för att torka sina krukor, finns knappt några krukor utan ännu mera ris.
Och med resan till Bhaktapur avslutas Nepalresan.

Bönehjul i tegel i en tegelvägg

Det dammar i staden pga rishanteringen.

Påfågelfönstret från 1400-talet anses vara det finaste utsnidade fönstret i
Kathmandudalen.

Hus med majs på tork.

Ris fyller nästan alla torg (utom de där turisterna håller till).

Durbar Square, med kungliga palatset och gyllene porten till vänster.

Gud.

Gyllene porten.

En buss försöker ta sig igenom folkmassan på Taumadhi Tole.

Nyatapola templet, det högsta templet i Nepal med sina 30m över torget nedanför.