Sinulog - vi firar Pit Señor

El Pit Señor eller Santo Niño är Jesusbarnet. Magellan kom till Cebu 1521 och gav en staty föreställande Jesusbarnet till den lokala drottningen. Hon blev så lycklig och dansade av glädje och därmed var Sinulog fött. Sägs det.

Oavsett så är det en färgsprakande fest som alltid firas tredje söndagen i januari. Dagen innan på lördagen tas den ursprungliga statyn ut från sin kyrka och visas upp. Folk går med sina egna kopior av Pit Señor runt i staden. Det är lugnt och längs vägen spelas musik, och i en viss refräng som på en given signal lyfter alla sina händer i skyn och viftar dem i takt med musiken. På andra ställen hörs böner ur högtalarna, varav jag nästan känner igen både trosbekännelsen och Ave Maria.

Dagen efter är vi uppe tidigt, tar oss in i staden och längs gatorna där paraden ska gå står redan vagnar och färdigklädda människor och väntar på start. Vi försöker hitta startpunkten, men det verkar inte finnas någon. Banan runt är fem, sex km lång och det är vagnar längs hela. Vi hittar några bra platser och väntar. Nästan halv tio drar det igång. Det är sambamusik, dans och reklamvagnar blandat med varandra. Vi ser legogubbar, flera påvar, dinosaurier, och många är klädda på spanskt vis - och någonstans i varje ekipage finns Pit Señor. När vi beger oss vidare vid fem på eftermiddagen pågår fortfarande paraden. Viva!

Pit Señor är statyn i röd mantel med guldiga detaljer.

Strax före start repas det.

Och så börjar paraden! De spanska influenserna är
tydliga och det är svårt att tro att man är på andra
sidan jordklotet (nästan).

Spanska färger.

Det blandas friskt med inslag från den mer ursprungliga kulturen.

Påven var ett annat populärt inslag. Själv befann han sig i en annan del av
Filippinerna och var inte närvarande i Cebu (mer än andligt kanske).

Inspirerad av filmen Rio?

Något äldre inslag ;)

I en av de många pauserna som blev stannar tåget upp
och smink bättras på.

Malapascua

Malapascua, en liten ö i mitten av Filippinerna, var vår första riktiga anhalt på vår fyraveckorsresa i landet. Det är något omständigt att ta sig hit; flyg, buss och sedan båt, men det är det värt.
Här finns trevliga stränder och bra dykning. Resorterna ligger precis vid strandkanterna och dykställena är många. Det är verkligen paradisiskt; vita stränder och palmer. Går man istället till "andra raden" som det brukar heta i svenska märklarannonser hittar man det riktiga byn. Här är husen enklare, det är små shoppar med snacks och dricka lite överallt, och även några enstaka billigare dykresorter. Själv är jag mest på hotellet, liggandes i en hängmatta och skriver på min hemtenta medan maken är ute och dyker.

Båtarna över till Malapascua tar drygt 20 personer och går när den är full -
eller någon betalt för resterande tomma platserna.

Liten shop inne i byn.

Nere vid stranden.

Häftiga stickiga saker.

Sjöstjärnor :)

Sepialiknande bläckfiskar (eng Cuttlefish) ser ut att sväva genom vattnet.

Korallhajar

Mui Ne

Återigen lämnade vi Saigon (eller Ho Chi Minh City om man föredrar det). Den här gången styrde vi resan mot Mui Ne, en stad/ort fyra, fem timmars bussresa öster om Saigon. På vägen dit (och även tillbaka visade det sig senare) fick vi åka sovbuss (trots det var dag) - säterna var i tre långa rader, två våningar och man kunde fälla sin stol så man låg ganska bra och satt sämre.
Det är bra vågor i Mui Ne och därmed kanske inte bästa badorten, men kitesurfarna har hittat hit. Hela stranden var fylld av linor och kitear, och hela havet med! Jag förstår inte hur de inte lyckades krocka med varandra.
Ena dagen gjorde vi även en turistutflykt, vi blev körda runt med en jeep för att titta på en canyon, vita och röda sanddyner och ett fiskesamhälle. Det var kul att leka i sanddynerna, men även så här en vecka senare är min kamera fortfarande full med sand och objektivet lite motvilligt till att röra sig..

Sovbussen till/från Mui Ne.

Många kitear på stranden och ännu fler ute på vattnet.

Vi hade inte bokat hotell, men blev inlockade på det här - för en gångs skull
inget vi ångrar att vi blev!

Canyon, man fick gå i flodfåran en 20min från parkeringen innan man kom fram.

Sandlek.

Mui Nes fiskehamn.

Phu Quoc

Ön Phu Quoc ligger i västra delen av Vietnam, precis söder om Kambodja.
Hit kom vi för att ta det lugnt ett par dagar. Vi körde scooter runt ön, badade på nya stränder, åt på nya ställen, och ja, inte så mycket mer. En typisk badort. Precis som andra typiska badorter fanns det också charterturister (jepp, ön har en egen internationell flygplats) och det var gott om turister från Ryssland! Och menuer. Ey tovarishchi!

Vi tar båten från Rach Gia till Phu Quoc.

Pärlodling.

"Det är ju insidan som räknas".

Strand på östra sidan av ön.

På nattmarknaden grillas allt från havet (och en del frå land).

Typ det här har man att välja mellan.

Nattmarknaden.

Strand på norrsidan.

Long Beach, här finns det flest resorter och hotell.

Solnedgång och turister på jakt efter bläckfisk.

Mekongdeltat

Någon dag senare klev vi in i nästa turistbuss för att åka på en organiserad tur kring Mekongdeltat. Mekongfloden börjar i Kina och slingrar sig sen igenom Burma, Thailand, Laos, Kambodja innan den till sist rinner ut genom södra Vietnam.
Efter ett par timmar på bussen är det skönt att sträcka på benen och vi stannar vid tre jättebuddhor. Som vanligt med stora grupper så tar det tid att samla alla igen, så vi hinner både se statyerna, templet och ta en fika innan det är dags att köra vidare. En kort färd senare stiger vi av i My Tho där vi byter till en turistbåt. Med den slussas vi runt för att kliva iland på väl valda platser, vi får prova exotiska frukter (bla ananas, vattenmelon, papaya och drakfrukt), vi får rida häst och vagn (typ fem minuter fram och tillbaka på en väg) och vi dricker honungste medan de försöker sälja på oss någon mirakelkräm. Vi får även åka småbåt längs en kanal, men det är fullt med både turister och båtar så det är ganska trångt. Båt i Bangladesh var så här i backspegeln mer genuint.
Vi övernattar i Can Tho. Morgonen samlas gruppen ihop igen (vi blev utspridda på ett par hotell) för att med båt åka till den flytande marknaden Cai Rang. Båtarna signalerar med uppspända stänger vad de säljer; säljer de ananas så hänger det en ananas högst upp på stången. Kanske är vi sena till marknaden, men det kändes som om det var ungefär hälften båtar med varor till försäljning och hälften turistbåtar..
Vi hinner med två stopp till innan vi återvänder till Can Tho. Vi börjar med att få se hur vermicelli-nudlar tillverkas för att sen åka till en fruktträdgård där drakfrukt, durian, mango, papaya mm odlades. Givetvis avsattes det tid för att hinna köpa och äta frukt.
Tillbaka i Can Tho splittrades gruppen, en del skulle tillbaka till Saigon, en del skulle stanna en dag till och några, inkl oss, skulle vidare till Phu Quoc. Vi som skulle vidare blev efter lunch körda till en lokalbuss som tog oss till Rach Gia, en hamnstad, för att därifrån ta båten morgonen efter.

Jättebuddha.

Många mekongturister

Häftig frukt/växt längs vattnet.

Lunchrestaurangen. Här kunde man beställa orm, sköldpadda eller ål.

"Monkey bridge" kallade guiden den här sortens bro byggd i bambu.

Kokoskoletillverkning. Turister och souvenirförsäljning.

Nästan alla busstopp såg ut så här. Butik, restaurang och någonstans bakom allt
var toaletterna gömda.

Flytande marknaden. Enligt den uppstickande stången säljer den här båten
diverse frukt och grönt.

Dryckesförsäljaren lämnar nöjt vår båt och kör vidare till nästa.

Vermicellinudlar på tork. När de torkade något läggs de i en strimlare så de får
mer klassisk nudelform.

Tempel och tunnlar

Vi åkte tre timmar i en minibuss med ett gäng andra turister norrut till staden Tay Ninh. Här har religionen Cao Dai sitt fäste och målet med vår resa var deras "Holy See", ett stort templ i klara färger (tänk gult, rosa och blått). Vi kliver ur bussen strax innan tolv då deras lunchgudtjänst börjar, och får sedan snällt vänta i ett förgemak innan en man i lång vit kaftan och en liten rund huvudbonad släpper in oss. Vad jag ser är väldigt annorlunda från vad jag sett tidigare. I mittskeppet går en osynlig linje, och på den vänstra sidan sitter kvinnorna och på den högra männen. De bär alla långa vita kaftaner, utom översteprästerna längre fram, närmare "altaret", de bär gult, rött och blått beroende på rang. Alla turisterna står snällt i dörröppningarna och tittar in. De troende står upp till ljudet av musik och unga röster, det låter nästan som en barnkör men vi ser inga barn - det är mestadels vietnameser i medelåldern och äldre som är där. Som på en given signal sätter sig alla ner medan musiken fortsätter.

Efter ett tag öppnas en trappa upp till ungefär där orgeln brukar finnas i många svenska kyrkor. Vi går upp och inser att det är därifrån musiken kommer. Här spelar ett gäng unga killar på något fiolliknande instrument medan tjejerna står bakom och sjunger.

Snart har vår halvtimme passerat och vi beger oss tillbaka till minibussen, bara för att köra en kort sträcka för lunchstopp på en typsik busstoppsrestaurang.

Framåt eftermiddagen är vi så småningom framme vi Cu Chi-tunnlarna som totalt mäter 12mil. Här hade Viet Cong sin bas för flera militära kampanjer under Vietnamkriget. Guiden, som är något påverkad av sitt lands propaganda, berättar stolt hur man lyckades övervinna amerikanerna tack vare tunnlarna. Han visar de små ingångarna och berättar att de kraftigare jänkarna inte kunde komma ner. Jag förstår vad han menar, hålen in är inte mycket större än att han själv precis går ner. Han fortsätter med att peka på en överviktig kvinna och säga att hon inte går ner i tunnlarna, och hon svarar något förläget att det stämmer. "To much burgers and french fries" konstaterar guiden glatt och vänder därmed gruppen mot sig. Fast allt är snart glömt när han börjar visa alla tortyrliknande fällor som Viet Cong gjorde.

Cao Dais "Holy See"

Det är inte bara vi som väntar på att
gudtjänsten ska börja.

Inuti templet.

Prästerna i färgglada kläder sitter längst fram.

Församlingens yngre generation står för musiken (under vägledning av den
äldre generationen).

Vår guide demonstrerar ingången till en tunnel.

Fällor uppbyggda på led under tak - allt för turistens skull.

Gott Nytt År Vietnam!

Så var vi äntligen på väg! Dhaka och flyttkaoset ligger bakom oss, vi är nu i Ho Chi Minh City efter lite flygstrul på vägen hit i måndags (första planet försenat så vi missade andra, men kom hit med det tredje). Resan har börjat!
I måndags blev det mest rundvandring på stan, här syns spår av fransmän både i form av byggnader och en utbredd cafékultur. Det märks tydligt att det finns många turister här; ett backpackerområde, flera bra västerländska restauranger och erbjudande om fotmassage överallt.
Igår besökte vi både Reunification Palace (även kallat Independence Palace) som markerade slutet på Vietnamnkriget när en nordvietnamesisk stridsvagn "kraschade" in i porten och War Remnants Museum, som vittnar om alla hemskheter som skedde under kriget (främst amerikanernas otillåtna krigföring). Nere på entréplan visas foton på folk i olika länder som demonstrerade mot kriget, och det hänger en svensk FNL-banderoll på en vägg.
Och eftersom det var nyår igår (god fortsättning gott folk!) så var vi ute och åt flerrätters. Vid halv tolv bestämde vi oss från att bryta upp från restaurangen för att se det stora fyrverkeriet från Bitexco Tower, men det var helt tjockt på gatorna utanför med tusentals människor på scootrar så vi kom inte många hundra meter.. Omringad av scootrar firade vi in det nya året!

Independence Palace, här bodde Sydvietnams president innan kommunisterna
tog över makten och enade norra och södra Vietnam.

Stora audienssalen, används fortfarande i officiella sammanhang (därav
de röda flaggorna på väggen bakom).

På War Remnants Museum visas foton både från kriget, men även vilka följder
det fortfarande ger (den kemiska krigföringen ger fortfarande problem).

Nyårsafton vid 22.00.

Och vid 23.30. Hela gatan är fylld med folk...

Men vi fick iaf en ganska bra vy över fyrverkerierna.

Trafiken lossnade snabbt efter midnatt, här vid operahuset.

I år firas 40år som enat land.