Sepilok - sluta apa dig!

Vi tog bussen från Mount Kinabalu mot Sandakan och hoppade av i Sepilok. Efter incheckning och lunch begav vi oss bort till de två djurrehabiliteringscentra som ligger bredvid varandra och som satt orten på kartan. Vi började med att titta på malajbjörnar på Bornean Sun Bear Conservation Centre. Björnarna var jättesöta små varelser på 1,2-1,5m och många av dem har kommit hit efter att ha varit fångade (en del har hållits som husdjur!). Här får björnarna lära sig björnbeteende på nytt innan de kan släppas fria (en del bedöms inte klara av det så de får leva ett behagligt liv på centrat).
Bredvid ligger Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre, som på samma sätt tar hand om övergivna orangutaner (en del orangutanger kommer till centrat när de är små då deras mammor fallit offer för skogsskövling). Vi kommer dit lagom till sen lunch/middag och en skötare går in på en stor träplattform uppbyggd kring ett träd och tömmer en korg med frukt. Det går inte lång stund efter han försvunnit innan aporna kommer fram. Först kommer en yngre orangutanghane klättrandes uppför en stege, men han försvinner snabbt när en äldre hane kommer insvingande via uppspända rep mellan träden. Även en hona med barn dyker upp. När dessa ätit sig mätta och dragit sig tillbaka kommer den första hanen fram igen..

Malajbjörnar.

Tittut!

På vägen ut från björncentrat får vi syn på en ekorre (?) i ett träd.

Matdags för orangutangerna. Skötaren kommer med
en hel korg frukt.

Alla aporna på plats.

Den äldsta orangutangen får äta i fred.

Hona med barn - som verkar fattat tycke för bananer.

De äter i varsin hörna av plattformen.

Efter maten passar den äldre hanen på att göra lite yoga - säkert bra för
matsmältningen.

Den yngre hanen kommer tillbaka när de två andra är färdiga.

Vi bestiger Malaysias högsta berg Mount Kinabalu

Vill man upp på Borneos högsta berg Mount Kinabalu får man vara beredd på att det går rejält uppåt (drygt 2200m). De flesta tar turen på två dagar, även om rekordet är på 2,5 timmar (av en kenyan).
Efter frukost dag ett checkar vi in på parkkontoret, blir tilldelade en guide och tar bussen till startpunkten Timpohon (1866möh). Därifrån är det trappor (både uppbyggda och naturliga) halva vägen upp, och andra halvan stigande stig. I början går det lätt, men när vi närmar oss 3000möh börjar det märkas att syret är mindre. Vi tar paus på rastställena som finns med 500-1000m avstånd från varandra.
Efter fyra timmars vandring är vi framme vid övernattningsstället Laban Rata (3276möh) vid ett-tiden. Nu tar vi det lugnt och sitter på verandan och njuter av utsikten och solskenet. Middagen serveras vid 16.30 och vi äter av buffén med god aptit.
Vi lägger oss tidigt, nattamaten serveras vid två på morgonen och vi ska börja gå vid tre, allt för att se soluppgången från toppen.
Den sista vandringen upp till toppen går således i mörkret och först är det trappor, sen klättrar vi på berghällar med hjälp av rep, sen planar det ut igen tills vi kommer till själva toppen på 4095möh. Då har det börjat ljusna och vi klättrar tillsammans med de andra uppåt för att se soluppgången. Vi är framme vid sextiden och en halvtimme senare är solen uppe, jag är lite småfrusen och vi börjar gå ner igen.
Ner till Laban Rata går fortare än upp och vi är vid frukosten kvart över åtta. Jag är trött och hungrig. Efter frukost har jag inga problem att sova en halvtimma till innan vi ska ner igen.
Nere igen vid Timpohon möts vi av skylten "Welcome back. You are successful climbers".
Vi är tillbaka vid parkkontoret lagom till en sen lunch och blir serverade en bra buffé innan vi återvänder till vårt hotell i närheten där en välförtjänt dusch och ännu en tupplur väntar.

Karta över vandringen. Vi börjar vid Timpohon,
nere till vänster i bilden,

Första delen av vägen är mycket trappor, men även
en del "rak"sträckor (plan väg som lutar uppåt).

Laban Rata Guesthouse. Här sover vi i sovsal med fyra andra. Elen är begränsad
men kommer man tidigt och det är bra väder finns det soluppvärmt varmvatten
i duscharna, hurra! 

Solnedgång från Laban Rata.

Äntligen uppe på toppen!

Solen går upp över ett molntäckt Borneo.

Vi är inte ensamma att njuta av solskenet på toppen.

På vägen ner ser vi toppen (Low's Peak) klart och tydligt.

Vi ser även vägen ner bra, här uppe på platån vid toppen.

Vägen till toppen. På natten/morgonen följer man ett vitt rep
som ligger utlagt (och fastankrat) uppför berget.

Manila

Vi avslutar resan i Filippinerna i Manila, fast vi har varit där lite innan med..
Första gången i Manila väntade vi på nattbussen till Legazpi. Var kan man vänta bättre än världens tionde största köpcentrum, Mall of Asia? Här kunde vi lämna väskorna, gå en sväng, äta billigt i food courten. Och som det anstår ett köpcentrum i Asien fanns det även en isbana inomhus.
När vi tröttnade på alla vanliga västerländska butiker på eftermiddagen tog vi oss inåt staden och gick en sväng i Rizal Park mellan stadsdelarna Intramuros (som är spanjorernas gamla befästning) och Malete (som är något av turistkvarteret med billigt boende och många koreanska (!) restauranger och kareokeställen).
När vi kom tillbaka från Legazpi fick vi ännu en nästan heldag i Manila. Den här gången lämnade vi väskorna i ett köpcentrum i Malete, och tog en promenad bort till Intramuros. Här åt vi lunch i en rekonstruerad spansk villa. Därefter tittade vi på San Agustin-kyrkan med sitt trompe l'oeil tak (taket är platt men ger illusion av att inte vara det) innan vi begav oss bort till fortet Santiago. På vägen tillbaka gick vi en sväng på muren, där man har Intramuros på ena sidan och en golfbana på andra (amerikanerna som styrde Filipinerna i början av 1900-talet tyckte att träsket utanför muren kunde passa bra som golfbana, så det dränerades och voilà).
Tredje gången i Manila tog vi oss till stadsdelen Makati, här i finanskvarteren ligger många ambassader (Sverige har ingen i Filippinerna) och många rika filippiner och expats bor här. Det märks på butikerna och det ligger starbucks och mcdonald's lite överallt. Köpcentrumen är stora och moderna. Vi shoppar lite i Landmark för våra sista pesos, och på vägen ut går vi förbi deras eget kapell. Det var söndag och de hade gudtjänst där med start nästan varannan timme! Vilket visade sig inte helt ovanligt. Köpcentrat Greenbelt hade en stor innergård och mitt i allt fanns en stor frikyrka där det var gudtjänst hela förmiddagen och halva eftermiddagen.

Manila, sett från Mall of Asia. Centrum vid skyskraporna.

Rizal Park.

"God loves you". Den katolska närvaron är stark i Filippinerna.

Den spanska villa där vi åt lunch i Intramuros.

Trompe l'oeil i San Agustin.

Tur det fanns fler dörrar in i San Agustin.

Uppe på muren som omgärdar Intramuros (till vänster), golfbanan till höger.

Vänteområdet till köpcentrumets kapell.

Vi äter crêpe i köpcentrumet Greenbelt.

Risterrasserna i Banaue och Batad

Något lugnare än tuppfäktning och simning med valhajar är risfälten uppe i norra Luzon, i och kring städerna Banaue och Batad. Uppe vid risfälten på drygt 1000 meters höjd är det något kyligare och för första gången på flera veckor är det långbyxor och fleece som gäller även på dagtid. Regnet ligger i luften när vi kommer fram till Banaue. Där lämnar vi väskorna på hotellet och tar en jeepney till grannorten Batad. Risterasserna här är ett världsarv enligt UNESCO, precis som de på Bali. Enligt guiden är stenterrasserna här mer än 2000 år gamla. Vi går på smala stigar som går på terrasserna och det gäller att hålla balansen för att inte ramla ner i de vattenfyllda bassängerna.
Dagen efter tittar vi på terrasserna vid Banaue som är uppbyggda av lera istället. Vi bestämmer oss för att gå de dryga två km tillbaka till staden, turistbyrån påstod att det skulle finnas en utmärkt stig. Det gör det inte. Snart är den borta, det har börjat regna och vi går på hala stigar mellan terrasserna. Ibland tar en bra stig slut och vi får klättra både upp och ner för att komma vidare. Vi frågar en bonde om vägen som pekar och förklarar att där borta finns en trappa, sen är det bara att följa stigen.. Ja, trappan fanns och bron över bäcken, men på andra sidan väntar en hal stig uppåt. Jag inser att man inte behöver åka så långt från civilisation för att hitta äventyr.

Risterrasser i Batad

Själva Batad ligger omgiven av risterrasserna.

Medan restaurangerna och hotellen ligger uppe på kullen, allt för att få bästa
utsikten.

Vägarna genom risterrasserna och till ett närliggande
vattenfall är stundtals branta.

Och ibland får man gå på de smala terrasserna (2-4 dm i bredd) och balansera.

Risterrasser utanför Banaue.

Banaues utsiktspunkt. På andra sidan dalen ligger orten.

Vägen går längs smala trappor och på hala terrasser.

Banaue känns lite som en ort upp i bergen i Nepal, det är lagom kallt, standarden
är enkel och de små affärerna har ett otroligt brett sortiment.

Tuppfäktning och valhajar

Vi kom med nattbussen från Manila till Legazpi klockan åtta på morgonen. På andra sidan långfärdsbussarna stod minibussarna och väntade. Vi hittade en till Donsol, men som vanligt skulle den inte gå förrän den var full och vi var nästan först. Då passade det bra att ta en tur inom snabbköpet bredvid för att köpa frukost. När den var uppäten var bussen klar för att gå. Perfekt timing! En dryg timme senare stiger vi ur i Donsol, byter till en trecyckel (motorcykel med sidovagn) och åker vidare till hotellet. Vi intar lunchen på ett grannhotell eftersom vårt är strömlöst, och precis när vi är på väg tillbaka blir vi stoppade av en trecyckelförare som undrar om vi vill se tuppfäktning.. Okej, säger vi och han kör oss till en liten by i närheten.
Vi följer ropen längs en liten stig förbi ett hus och vi kommer ut på en allmänning bakom byn. Där på en uppbyggd arena flockas folk. Vi kommer lagom till vadslagningen. Män går runt inne på arenan och tar bud. I bakgrunden förs två tuppar in som får "hälsa" på varandra genom att deras ägare som håller dem föser ihop dem. Domaren annonserar att det snart börjar och arenan töms. De två tupparna börjar slåss direkt.
Den ena faller snart ihop - det är en kamp på liv och död. Efter ytterligare någon match lämnar vi området, jag är något äcklad över att sånt här djurplågeri fortfarande finns.
Kvällen tillbringas med något lugnare djur - eldflugor. Vi tar en båttur på floden och tittar på träd med eldflugekolonier. Honorna blinkar i takt med varandra, ljusskenet påminner om en julgransslinga och det känns väldigt passande sydostasien.
Dagen efter börjar tidigt. Det här är vad vi åkt hit för. Nu ska vi ut på valhajsjakt! Eller snarare ut och försöka simma med dem. Till skillnad från andra ställen i Filippinerna så matar man inte djuren här och därför är man inte garanterad att få se någon.
Vi får instruktioner från vår guide ("när jag säger till så sätter ni på fenor och snorklar och hoppar i och följer mig"). Det tar nästan två timmar innan vi får syn på den. Plötsligt är alla tio turistbåtarna där och trängs. Vår grupp är snart nere, och där, där är den! Den är ganska liten, 5-6m, vår guide berättar senare att det var en unge - de vuxna blir runt 10m. Det hela går fort. Jag ser den, maken tar kort och simmar med. Jag försöker men får en fena av den tyska killen från min båt i huvudet så jag tappar lite och lyckas inte hänga med. Maken kom en bit längre, men snart väntade nästa grupp på valen och även han fick ge upp.

Hela byn (och grannbyn) är samlade för tuppfäktning.

Förberedelser.

Tupparna får hälsa på varandra.

Publiken väntar med spänning

Och vadslagningen är igång!

Tuppfäktning

Spår efter eldflugor, syns något dåligt...

På spaning efter en valhaj som flytt

Till slut ser vi den!

Båtfärd under jord och lata dagar i Palawan

Så resan i Filippinerna fortsatte till den största ön i väster - Palawan. Vi landade i Puerto Princesa och dagen efter tog vi en typisk turisttur till Puerto Princesa Subterrean River National Park.
Det som marknadsförs som ett av världens nya sju underverk är en underjordisk flod som man kan åka båt på; 1.5km utan särskilt tillstånd, 3km med. För att ta sig till grottmynningen tar man en båt från den närliggande orten Sabang, eller som vi: lyckas dumpa gruppen, hitta en guide och gå drygt 5km dit genom djungeln - mycket roligare. Vår guide höll högt tempo, troligen för att inte båtmänniskorna skulle få vänta på oss. Deras båttur skulle ta 20min, men med en del väntan i början. Vi nästan sprang med guiden upp och nerför kullar, genom djungel, över floder och förbi både höga klippor och stora varaner. Till slut var vi framme och det före gruppen!
Vi fick vänta en stund till innan vår turistbåt tog oss in i grottan. Väl där berättade vår båtman om bla "Batcave", och om de naturliga fienderna "Batman" vs "Boatman" (dvs han själv). Grottan i sig var jättehäftig, och det var otroligt högt i "tak" på sina ställen. Mäktiga formationer kantade vår båtfärd.
Tillbaka i Puerto Princesa tog vi en buss upp till norra spetsen på ön, till staden El Nido. Staden har blivit något av ett turistparadis, och utanför staden finns stora kalkklippor som sägs påminna om Halong Bay i Vietnam. Det blev ett par lata dagar med bra mat, kajakpaddling och båtturer till de andra öarna med vackra stränder och gömda laguner.
Flyget tillbaka till Manila från El Nido är privatägt, och flygplatsen var nog en av de trevligaste jag någonsin varit på: i vänthallen utan väggar men med havet som utsikt bjöds det på fika i en lugn och avkopplande miljö. Sällan har jag hoppats på att flyget var försenat, men här..  

Karta över området

Ingången till den underjordiska floden.

Väl inne.

Snake Island sträcker sig mellan två öar.

"Lilla" lagunen. Funkar bra att snorkla om man ser upp för alla som paddlar!

Utsikt från hotellet/El Nido.

Solnedgång i "förorten"/stadsdelen Corong Corong.

Manuell säkerhetsgenomgång och incheckning till vänster.

Utsikt från vänthallen.

Fika på flygplatsen; kaffe och lokala bakverk.