Paragliding och rafting (forsränning)

Som jag sa i förra inlägget så finns det mycket "äventyrs"aktiviteter att göra i Pokhara, och vi ville inte vara sämre.

Efter att ha kört på slingriga vägar upp till en kulle står jag där helt plötsligt med en sele fastspänd på mig och undrar lite hur jag hamlade här. Innan jag hunnit tänka längre är jag fastkopplad i min pilots sele (jag gör ett tandemhopp) och han i sin tur sitter fast i själva fallskärmen. Jag har mina instruktioner; spring, spring, titta rakt fram, fortsätt springa även när du är i luften, sätt dig när jag säger till.
Det är jobbigt att försöka springa framåt när fallskärmen drar mig bakåt, men innan jag vet ordet av är jag uppe i luften. Det är tyst och vi svävar fram och runt över dalen nedanför.
Vi åker dit vinden far och min pilot styr oss. Till slut börjar jag bli åksjuk - då är ändå min tid nästan slut och han bestämmer sig för att göra snabba vändningar ner (som visaren på ett pendelur). Jag blir ännu mer yr och han går över till att göra en lång, cirkulär inflygning. Nere på marken igen är jag glad att jag är nere, och hade aldrig i mitt liv trott att jag skulle må så pyton efter 25min i luften bara åkandes dit vindarna tar mig.
Nästa gång tar jag en åksjuketablett innan.
Dagen efter var vi inte sämre utan åkte på forsränning (med en åksjuketablett i magen). Kameran lämnades i bussen, så inte fler bilder än så här. Det var superkul, men vår flotte var något underbemannad (vi var fem pers) och vi borde varit några till för att öka stabiliteten. I en fors hade vi en flotte med tio indier bakom oss, och medan vi fick paddla för kung och fosterland så åkte de lugnt igenom som ingenting hänt. Det var en relativt snäll nybörjarfors och vi var alla genomblöta när vi kom upp, men vi var alla nöjda och glada.

Spring, spring!

Och så är jag iväg.

Och svävar över Pokhara.

När jag tittar ner är allt så dockskåpslikt och det känns nästan overkligt.

Vi hade i alla fall tur med vädret.

Maken går in för landning. Själv är jag nere i vid "husen" och mår illa.

Dagen efter beger vi oss på forsränning. Det var tur att det var molnigt eftersom
det inte gick att ha med solglasögonen (utan spännband) på flotten.

Flotten och forsen.

Staden vid bergen - Pokhara

Pokhara är något av äventyrshuvudstaden i Nepal, här utgår man ifrån om man ska gå någon av vandringslederna runt Annapurna, och här kan man paraglida eller åka på forsränning.
Vi börjar lugnare.
Efter Mt Everest-flighten tar vi flyget till Pokhara, som är mindre hektisk än Kathmandu. Här finns breda trottoarer och längs huvudgatan i turistområdet avlöser restauranger, caféer, turbolag och rättvisa souvenirbutiker varandra. Efter lunch åkte vi till det permanenta tibetanska flyktinglägret Tashi Palkhel strax norr om stan. Det finns tre flyktingläger (snarare flyktingbosättningar) i Pokhara, och Tashi Palkhel är det största.
När vi närmar oss klostret hör vi mässande inifrån och ute är det ganska öde sånär som på en munk som sopar trappan upp till templet. Vi pekar på dörren och frågar om vi kan gå in, visst, om vi tar av skorna först. Inne i templet sitter munkarna i rader och sjunger, reciterar texter och ibland även knäpper med fingrarna i invecklade handrörelser. Ett gäng västerlänningar sitter vid dörren på en matta - några sitter i lotusställning och verkar helt inne i ceremonin medan andra (som vi) är mest inlockade av ljudet.
Dagen efter tar vi båten över sjön Phewa Tal och vi klättrar upp till världsfredspagodan, en vit stor pagoda uppe på en av kullarna, innan vi fortsätter vandringen runt sjön.

Flygplatsen i Pokhara.

Munkarna samlas utanför vid stora porten för att prata med de andra flyktingarna.

Fotboll för Buddha?

Lunch vid sjön Phewa Tal.

I en sån här båt far vi över till andra sidan sjön för att ...

.. gå upp till världsfredspagodan.

Vy över staden uppifrån världsfredspagodan.

Mount Fishtail, eller Mount Machhapuchchhre som det egentligen heter
(betyder fiskstjärt, därav det engelska namnet). Berget är ett av de heligaste
och är tillägnat Shiva, och det är förbjudet att bestiga det.

Staden och bergen från taket på hotellet. Mt Fishtail ligger omgivet av
Annapurna-massivet där flera av topparna går över 7000m, och toppen
Annapurna I är den högsta med 8091m.

Tillbaka i Kathmandu. Väskutlämning...

Gooooooooodmorgoooon Himalaya!

(För er som inte förstod titeln så är det en referens till den utmärkta filmen Good Morning, Vietnam med Robin Williams.)

Nu hade vi verkligen sett allt vi ville i Kathmandu och det var dags att bege sig västerut mot Pokhara, men först en avstickare österut för att se världens högsta berg - Mount Everest på 8848möh. Namnet Mount Everest kommer sig av att den brittiske arméofficeraren och lantmätaren Andrew Waugh tyckte att det fanns för många lokala namn på berget och eftersom han inte ville stöta sig med någon uppkallade han berget efter sin företrädare som Surveyor-General of India George Everest. Berget ligger på gränsen mellan Nepal och Tibet och går lokalt även under namnen Sagarmāthā ("huvudet i den stora blå himmeln" i Nepal)  respektive Chomolungma ("helig moder" i Tibet).

Klockan 6.00 blev vi insläppta på inrikesterminalen där vi checkade in på Mt Everest-flighten. Det var först lite oklart om vi skulle åka eftersom det sas att toppen låg i moln, men vi tyckte inte det gjorde så mycket så vi var glada när vi kom iväg. På planet, som var ett propellerplan med stolsuppställning 2+1, fick alla fönsterplats. På vägen dit fick ena sidan se Himalaya och på hemvägen fick andra sidan bergsutsikten. De flesta bergen syntes ovanför molnen, men tyvärr låg det lite moln kvar högst upp på Mt Everest när vi kom fram.

Kathmandu.

Nu är vi ovan molnen :)

Himalaya.

Mer berg.

Och ännu fler berg (vad hade du väntat dig?).

Mt Everest i molnen med Nuptse till vänster och Lhotse till höger (tror jag).

När vi inte hade bergsutsikt fick vi gå fram i cockpit och titta.

Inuti flygplanet. Stolarna står 1+2 och alla fick
fönsterplats.

Hindutempel: Pashupatinath

Pashupatinath är Nepals allra mest heliga hindutempel och är tillägnat en av guden Shivas former, Pashupati. Huvudtempelområdet är extra heligt och bara hinduer har tillträde.
Vi går på dammiga gator i ett medelklassområde från Bodhnath rakt söderut för att komma till Pashupatinath. Det är inte särskilt turistiskt och vi ser fält och kor bakom husen, men vi får ett gäng tjejer i tjugoårsåldern bakom oss. Framme vid Bagmatifloden går vi över bron och betalar inträdet (det är ytterligare ett UNESCO världsarv).Vi passerar de mindre välbesökta templen på vägen till huvudtemplområdet som ligger precis vid floden, där mängder av kremeringsplatser (kremerings-ghats) finns. Precis nedanför huvudtemplet var ghatsen för den kungliga familjen (de blev avsatta 2008) och på andra sidan två broar är ghatsen för "vanliga" människor.
Det luktar och är mycket rök. I bakgrunden hörs mässande och trummor och klockor som ringer. På en av de kungliga ghatsen är man i färd med att elda upp en gudastaty insvept i oranget tyg. Mängder av människor stannar och tittar. På motsatta sidan, på östra stranden, finns mängder av små Shivatempel, här bor heliga sadhus när de kommer hit på pilgrimsfärd. Många av dem har långt hår i dreads, är vitmålade på kroppen och målade med rött, vitt och gult i pannan för att visa tillhörighet med sin gud.

Det här bostadsområdet passerade vi på vägen till Pashupatinath.

Klocka vid ett av templen.

Shivatempel.

Vi närmar oss huvudtempelområdet.

På andra sidan floden är huvudtemplet, där det gäller se men inte röra för
icke-hinduer.

Shivatempel till vänster och de kungliga ghatsen till höger.

En gudastaty eldas till musik och mängder av åskådare.

Nepals största stupa - Bodhnath

Vi ber taxichaffisen att köra oss till Bodhnath (även Boudhanath), Nepals största stupa, och blir avsläppta på en större väg. Ingen stupa i sikte, men en port som ser buddhistisk ut. Vi går igenom porten och en smal gränd och kommer ut på ett jättelikt torg som är byggt kring en jättelik stupa. Den vita kroppen och den guldfärgade toppen är en stark kontrast mot den klarblå himmeln.
Vi går som vanligt medurs runt stupan, och får följe av både turister, lokalbor men även buddhistmunkar i sina vinröda dräkter. Det är en salig blandning mellan kloster, restauranger och turistshoppar i husen runt torget.

Munk på väg.

Bodhnath lite grann från ovan.

Elefant som vaktar uppgången till de övre våningarna blir nymålad.
Vakter sitter bredvid och förhindrar obehöriga (nästan alla) att gå upp.

Färger!!!

Rökelse framför ingången till terrasserna och själva
stupan.

Port till ett av klostren (tibetansk buddhism har
 mängder av kloster här). 

Takmålning i ett kloster.

Bodhnath syns från inflygningen till Kathmandus flygplats!

Nedför och längs branta vägar

Efter att ha gjort klart Kyanjin Gompa bestämde vi för att ta oss neråt och tillbaka mot Syabrubesi. De flesta går samma väg ner som upp, men det tyckte vi var tråkigt (plus att vi dessutom hade ett par dagar tillgodo enligt vår planering), så vi bestämde oss för att göra en avstickare in på Tamang Heritage Trail - enligt Lonely Planet en ganska nyöppnad vandringsled med mindre vandrare och bergsutsikt men med mer kultur.

För att ta oss dit lättast gick vi tillbaka till Renche där vi sov första natten, för att ta genvägen och gå längs berget/kullen istället för ner om i dalen. Vägen gick längs berget, men vad jag inte räknat med var:

1. Att vägen var så smal.

2. Att bergsidan stupade ganska bra nedåt strax bredvid mig.

Man kan få svindel för mindre. Lagom tills vi kom fram till Syarpagaon hade jag överkommit svindelkänslorna, och det blev bättre med lite lunch i magen (och för att höja blodsockret ytterligare - en läsk till). Vägen därefter var inte lika illa. Visst, var det brant nedför bredvid mig, men nu kändes det inte lika illa. När vi börjar se skogspartiet en bit bort (i skogen ser man inte hur brant ner det är..) börjar det duggregna. Lagom till vi kommer bort dit regnar det mera.

För att göra en lång och tråkig historia kort, regnkläder på, gå på, hitta första bästa hotell och checka in.

Det regnar resten av kvällen. Åskar med. Samma sak under natten. Och morgonen. Vi beger oss vidare när det (tillfälligt) regnar lite mindre. Kommer till Briddim norr om där vi sov, fikar och ser regnet vräka ner. Vi bestämmer oss för att nej, nu beger vi oss tillbaka till Syabrubesi och åker till Kathmandu imorn.

Många vägar, vi tog genvägen över Syarpagaon
(Serpagaon, transkriberingen skiljer sig ofta..).

Lastdjur på väg ner.

Titta inte bak, titta inte ner.

Snart börjar regnet och kameran åker ner.

Kvällens belöning - momos!

Byn Sorka som vi bodde i.

Utsikt över Syabrubesi som vi passerade ovanför.

Bönehjulshus i Briddim. Supersmart uppfinning. Istället för att själv snurra
på bönehjulen för att sända sina böner till de högre makterna kan man använda
vattenkraft (eller vindkraft för böneflaggor).

Bussen tillbaka gör lunchstopp.