Strandliv på Havelock

På Havelock handlar allt om stränderna, och praktiskt nog har de flesta nummer. Vid Neil's Cove såg vi en varningsskylt för krokodiler, något som en beväpnad vakt några meter bort bekräftade (han hade sett krokodiler de senaste fyra dagarna).
Strand #7 är en bred och lång sandstrand, fast när vi var där en eftermiddag var det också ganska höga vågor.
Vårt hotell låg vid strand #3 och här såg vi tidvattnet påverka stranden varje dag - hur de ankrade båtarna ömsom låg på strand ömsom i vattnet.
Till elefantstranden kommer man efter en dryg halvtimmes trek genom öns djungel på små stigar. De flesta indier tar hellre båten runt från hamnen. Men det är värt att ta sig hit - ensamma strandremsor med mindre vågor och snorkling precis utanför.

"Se upp för krokodilerna"

Strand #7

Strand #3

Tidvatten vid strand #3

Snorkling vid elefantstranden

Indierna håller sig gärna vid elefantstrandens "centrum"

Andamanerna tur och retur

Över påskveckan åkte vi till Andamanerna, en indisk ögrupp som ligger i Indiska Oceanen öster om Indien (nära Burmas kust). För att ta sig dit från Dhaka var det flyg till Kolkata (vars äldre namn är Calcutta) och där byte till inrikesflyg till Port Blair på huvudön. Vi flög med Air India alla resorna, och även om servicen var bra och maten okej så var det trångt som i ett Ryanair-plan och med stolar som inte blivit omklädda på ett tiotal år. Som tur var fick vi sitta vid nödutgången i mitten de flesta av resorna så vi fick iaf lite mer benutrymme.
Port Blair i sig är inte stället man stannar på, utan här byter man till färja för att ta sig ut till några av de andra öarna. På vägen ut till vi den statliga färjan till Havelock, en ö ca 6 mil från Port Blair med en restid på runt två timmar.
Vårt hotell hade vägrat att hjälpa oss att boka färjebiljetter (de bättre hotellen hjälper sina gäster) så vi fick bege oss till biljettbokningskontoret där det var fullt med folk och segregerade köer för män, kvinnor och pensionärer/handikappade. En timme senare hade vi biljett till dagens sista färja vid två.
Sittplatserna inne på färjan låg längst in och man var tvungen att passera flera trösklar och trånga passager för att komma dit - inte optimalt om färjan börjar sjunka och man vill ut.
På hemvägen betalade vi mera och tog den privatdrivna färjan istället (mest för att tidtabellen passade bättre) - en modern katamaran som trots den skulle gå snabbare tog ungefär lika lång tid.

Statsägda färjan

Kaos inne på ovan färja

Den privata färjan

Lugnet inne på ovan färja (okej, det var en unge som skrek
halva resan, men å andra sidan fick vi se sexistiska indiska
musikvideos)

På sjukhus i Bangladesh

Magen hade ju som sagt börjat krångla lite efter Sylhet. Jag håller mig kort och säger bara att jag på fjärde sjukdagen bestämde mig för att gå till doktorn (efter ätit Dimor och druckit apotekets vätskeersättning med limesmak - rekommenderas varmt).
Vår vanliga expatsdoktor (en bangladesher som är utbildad i Tyskland) var på semester och skulle vara borta en vecka till. Efter några telefonsamtal bestäms det att jag ska åka till ett sjukhus - i vanliga fall finns där brittiska läkare men av en slump hade de också semester. Vi pratar med en sköterska på telefon som pratar okej engelska och som lovar att tolka med de lokala läkarna.
Jag åker till ICDDR,B-sjukhuset som är specialister på magsjuka/diarré (någon dag senare ska jag läsa i tidningen att de tar emot runt 580 (nya) patienter per dag och har slagit upp ett tält för att lokalerna inte räcker till, samt att de är oroliga över ökningen av magsjukor).
Trött och matt efter nästan fyra dagars ofrivillig fasta lyckas jag genom ett virrvarr av gångar och små skyltar hitta den engelsktalande sköterskan som egentligen är på vaccinationskliniken bredvid.
Hon är bestämd och ber mig följa efter henne. Vi kommer in i ett stort rum där det ligger massa undernärda bangladesher på britsar med dropp längs ena långsidan. Det är fullt med människor i rummet, läkare, sjuksyrror, sjuka vuxna och barn tillsammans med deras oroliga föräldrar. På andra sidan rummet finns en mängd skrivbord. Vi går till den första "stationen" och jag skrivs in (namn, ålder och makens namn). Den andra är en sköterska som undrar hur allt yttrar sig. Jag är lite obekväm med att beskriva mina symptom med så många människor omkring mig, men så tänker jag att de flesta talar nog inte engelska och för en gångs skull verkar de inte bry sig att en vit människa är i närheten.
Sen får jag prata med doktorn. Det sitter två vid vars ett skrivbord, en manlig och en kvinnlig. Såklart får jag prata med den kvinnliga. Återigen beskriver jag mina symptom. Vid nästa disk (fjärde) printas ett papper och sköterskan som tolkat tar med det och mig tillbaka till vaccinationskliniken där jag började. Jag får sitta ner i deras väntrum och får två tabletter och ett glas vatten. Ta det, säger hon. Jag funderar på om det är kranvatten eller inte och om jag borde dricka det, men sen inser jag att magen nog inte blir sämre ifall det skulle vara (dåligt) kranvatten. Hon ber mig sen om 100taka (8,50kr) och skickar iväg en kille med dem. Sen ger hon mig en äcklig risvälling/tunn gröt som tydligen ska vara bra på något sätt - jag som hatar gröt tvingar mig att dricka det. Killen kommer tillbaka med massor av små paket med risvälling och saltlösning (och 40taka i växel). "Ät/drick de där - det är tydliga instruktioner på paketen. Är du inte bättre om två, tre dagar så kom tillbaka" får jag som instruktion.
Sen är jag klar och sätter mig i bilen och åker hem. Efter de två pillrena är magen nästan helt återställd, men det tar ytterligare ett par dagar innan krafterna är tillbaka.
Nästa gång jag blir sjuk och behöver gå till doktorn hoppas jag att den vanliga expatsdoktorn inte har semester. Sjukhus hemma är inte min grej, och kaotiska sjukhus i Bangladesh är verkligen inte min grej.

Min bangla-medicin med tydliga instruktioner - mestadels
på bangla. Observera att båda utgångsdatumen passerat
när jag fick dem.

Ännu en dag i bil - på väg hem från Sylhet

Tredje dagen på vår weekendtrip till Sylhet spenderas nästan helt i bil. Vi åker igenom Sylhet på vägen ut, kör till ett vattenfall (även det här är något speciellt för bangladesher) och sen sitter vi i bilen i en evighet. Vi stannar på ett enklare ställe och äter lunch (vilket visar sig vara illa för min mage som bestämmer sig för att strejka ett par dagar). Sen ytterligare timmar innan vi når Dhakas trafikstockning. Halv nio är vi hemma, och vi skulle varit hemma runt fem, sex enligt guidebolagets givna schema. Suck.

Morgontrafik i Sylhet.

En del butiker har redan öppnat när vi beger oss vid åtta.

Vår bil går på gas och här är kön till macken. Som tur var
var det två köer - en för CNGar och en för bilar som var
något kortare, men det tog fortfarande runt 45min innan
vi tankat klart..

Sylhet - staden, området

På morgonen åkte vi ut ur staden. Det var egentligen transportstrejk i området, CNG-förarna spärrade av vägarna med jämna mellanrum men släppte förbi viktigare trafik (som en bil med tre västerlänningar i). Tack vare detta gick det snabbt att köra till Jaflong, precis vid gränsen till Indien. Här bryts det sten i mängder och vi kör förbi stora stenhögar och stenkrossar innan vi kommer fram till floden nedanför bergen som ligger i den indiska delstaten Meghalaya. Vi åker på en traditionell båt (som många andra inhemska turister) bort till gränsen. Här är gränsen inte markerad, men det går en militär från varje land och spatserar ut gränsen och skriker på bangladesherna när de tar ett steg för långt. Bangladesherna själva tar kort på varandra och när de får syn på oss tar de kort på oss med. Vi känner oss som en lika stor turistattraktion som området i sig.

Nära floden bor Khasi-folket, ett minoritetsfolk som även finns i Indien (totalt finns det 1,3 miljoner, varav 29 000 i Bangladesh). Den by vi besöker är kristen och vi ser en kyrka. Vår guide berättar att de odlar betelblad och har ett matrilineärt system. Vår guide verkar tycka det är konstigt att kvinnorna har en så framträdande roll, men han påstår också att Khasi och de andra minoritetsfolken får all NGO-hjälp (hmm, förenklad är det typ bistånd som inte går via ett land - tex röda korset), vilket inte stämmer för det finns mängder av NGOs i Bangladesh som jobbar med alla fattiga oavsett etnicitet.

Vi fortsätter dagen med en båttur på Lalakhal - en flod med otroligt (för Bangladesh) blått vatten.

Kvällen avrundas med en tur inne i stan och vi passerar Keane Bridge som britterna byggde i järn på 1930-talet.

Jaflong, stenbrytning pågår. Här sorteras mindre stenar som
fiskas upp ur floden.

En sån här båt åkte vi också runt med.

Bergen i bakgrunden tillhör Indien. Nedanför tillhör det
mesta Bangladesh, och bangladesherna själva tycker det
är spännande med berg i sitt annars platta land.

Hus i en Khasi-by.

Lalakhal - floden med klarblått vatten. Till vänster syns en
skolskjuts.

Dryckespaus för korna.

Bangladeshiska kvinnor (och barn) tvättar kläder i floden.

Keane Bridge i Sylhet. Forgängare blandas med rickshaws,
motorcyklar och bilar i båda färdriktningarna.

Utsikt från Keane Bridge över Sylhets fattigare område
(det finns nog fattigare - de som inte har vattenutsikt :P).

En dag i en bil - mot Sylhet

Sylhet är både en stad och området kring staden i nordöstra Bangladesh. Här finns det både teodlingar och berg/sten! Det senare är bangladesherna själva fascinerade av eftersom det knappt finns synligt berg någon annanstans i landet.
Till Sylhet tar det runt 6 timmar med bil, och med pauser något mer. Kort sagt, hela dagen. Vi åkte strax innan lunch, stannade för lunch vid fem (!) (vi var tvungna att plocka upp guiden innan chauffören ville hitta ett matställe), besökte en liten by med hinduer och kom fram sent till vårt hotell. Runt nio på kvällen var vi färdigduschade och kunde gå ner till hotellrestaurangen för att äta - snacks/lättare mat för tre personer (med mineralvatten att dricka) gick på runt 30kr.

Hinduby - korna har en framträdande plats i bosättningen.

Landskapet i Sylhet. Observera bergen bakom som tillhör
Indien. Annars är landskapet typiskt bangladeshiskt.

Chinatown i Bangkok

Chintatown i Bangkok är centrerat kring Yaowarat Road i centrala Bangkok. Här finns kinesiska produkter i mängder och massor av uteserveringar på små plaststolar. I mataffärerna hittar man läckerheter som torkad frukt, te och torkade små djur.

Porten till Chinatown

Yaowarat Road

Försäljare

Frukt och taxi